S:t Laurentius kapell är den första kyrkobyggnad man med säkerhet känner till på Sollerön. Kapellet uppfördes i början av 1500-talet och bestod av en mindre timmerbyggnad med brädslagna ytterväggar. I nordost låg sakristian och i sydväst vapenhuset. Taket var högt och täckt med spån. På kapelltomten fanns också ett kyrkhärbre och en öppen klockstapel med två klockor. Runt själva tomten fanns en gärdsgård.
I kapellets västra del låg läktaren. På vardera sida mittgången fanns tio bänkar, uppdelat i en manlig och en kvinnlig sida. Koret skildes från skeppet av ett rikt snidat skrank. Altaret pryddes av ett medeltida altarskåp som förmodligen tillhört Mora kyrka. Både tak och väggar var helt täckta med målningar, utförda under 1600-talets mitt. I början av 1700-talet började kapellet bli för trångt och 1731 byggdes det ut mot väster.
Ända fram till 1775 låg Sollerön under Mora församling. Det var en lång och ofta besvärlig färd att ta sig till Mora för att lyssna på söndagsgudstjänsten. Länge kämpade Solleröborna för att få en egen församling. När detta blev verklighet under 1700-talets senare hälft började de genast planera för en ny kyrka. I samband med att denna byggdes upp, revs kapellet 1781.
Det finns många föremål bevarade från kapellet. De medeltida skulpturerna, predikstolen, ljuskronan och andra saker finns numera i kyrkan. Den gamla klockan från 1530 klämtar fortfarande på Sollerön. På kyrkklockan finns bl a ett halster, vilket är symbol för martyren Laurentius, som grillades till döds på ett järnhalster.