Vävningen på Sollerön har en lång tradition. Om vi går många år tillbaka fanns det minst en vävstol med en uppsatt väv i de flesta gårdar. Mycket av det man behövde av textilier vävde man själv. Självhushållet gällde på de flesta områden. För detta krävdes kunskap och det mesta lärde man sig av varandra.
På Sollerön finns fortfarande många som har en naturlig relation till vävkonsten. Om man tittar in i många hem så finns ett flertal hemvävda alster; gardiner, dukar, lakan (umbrädur), örngott (ågäskuppär), folotär (sängförhängen, förlåter) och kanske framför allt trasmattor. Tyvärr står dock idag många vävstolar oanvända, nedplockade, kanske till och med förvisade till något uthus.
I Sollerö vävstuga Emgart finns ambitionen att ta tag i de historiska vävtrådarna och hålla kunskapen vid liv. Vävstugan startades av Britt Bäckström 1983 och kan 2023 fira 40 år. Hon började i sitt hem och utvidgade sen verksamheten via det Resurscentrum som startades 2001 på Margitabergsvägen. Flera vävstolar skaffades och 2003 bildades föreningen Emgart (= hemgjort). Verksamheten flyttades senare till nuvarande Företagshuset mitt emot kyrkan. Att vävstugan fortfarande finns kvar visar att det finns ett genuint vävintresse i bygden. Vävstugans existens vilar på ideella krafter. Ekonomin, som baseras på medlemsavgifter, viss försäljning och bidrag, känns dock hela tiden något hotfull.
Ett mål för verksamheten är att fortsätta att hålla vävkunskap och intresse vid liv. Regelbundet träffas intresserade för att väva egna alster och hjälpa varandra med varpning, förskedning, solvning och igångsättning av väv. Ett försök att så frön till vävintresse i kommande generation är samarbetet med Sollerö skola. Skolelever är välkomna till vävstugan för att prova på att väva under lektionstid. Två och två har de kommit för att väva på klassens matta i olika omgångar.
Med Sollerö vävstuga i Företagshuset har en cirkel slutits. Britts mor, Sarjons Emma Wikmans, var en duktig väverska och hade vävstuga, först hemma och senare i gamla Almaskolan, som låg på samma ställe som nuvarande Företagshuset. Emmas dröm sägs ha varit att starta en vävstuga och den kan man väl säga har gått i uppfyllelse.
På uppdrag av Sollerö Hembygdsförening har vi intervjuat Britt Bäckström om vävningen på Sollerön.
Britt berättar om gamla tider. Många bodde tillsammans hemma på fädernegården och som nämnts var självhushållningen viktig. Pengar fanns det många gånger inte så gott om, så man var tvungen att själv tillverka det mesta av det man behövde. Inom familjen så kompletterade man varandra genom att vara duktig på olika saker. Fanns det flera flickor i en familj så blev kanske en duktig på att baka tunnbröd och en annan på att väva, den tidens naturliga arbetsfördelning mellan könen. Vad man valde att ägna sig åt var ofta en kombination av tid och intresse. Många hade inte heller förvärvsarbete som idag utan jobbade hemma. Vintertid fanns mer tid för hantverk eller slöjdande.
De vävalster man la ner mest kraft och tid på var bruksföremål. Även materialet framställde man själv. Linet odlades på åkrarna, bearbetades och spanns till garn. Fåren gav ull som sedan blev garn. Spinnrockar, vävstolar och varpor snickrades. Om man inte hade själv lånade man av varandra.
Det man behövde mest kom alltid i första hand när man planerade en väv. Det var till exempel lakan, mest underlakan. De vävdes i två delar och syddes ihop för att få dem tillräckligt breda. Vävtekniken var oftast kypert (snoddan) för att de skulle bli kraftigare. Örngott vävdes också och då dekorerade man gärna med en mönsterrand i någon färg. Tyger att förvara sänghalmen i, så kallad madrassvar, fanns långt tillbaka i tiden. Handduksvävar fanns ofta på gång i stugorna, dekorerade med randningar och mönster, t ex gåsögon. Man visade gärna sin kunnighet genom att väva olika mönster. Allt man behövde i textil väg vävde man själv. Det inslag man mest använde var lin som man odlade på åkrarna, beredde efter konstens alla regler och sen spann. Varpflätor i bomull var man tvungen att köpa. Senare blev bomullen även vanligare som inslag. Bomullsinslag gav en mjukare väv och var lättare att koka vid tvätt. För att få färgat garn till inslag växtfärgade man ofta. Före frotténs intåg vävde man mjuka handdukar med gasbindor som inslag. Det hände också att man gick ihop och vävde hos varandra, bolagsvev (gemensam väv), när man skulle väva enstaka alster och inte ville varpa en hel väv själv.
Trasmattorna täckte de ofta dragiga golven. Dåtidens återbruk av gamla textilier är något att ta efter. Kläder användes först som finkläder, sen som vardagskläder, därefter som lagårdskläder och till slut klippte man trasor av kläderna för att använda dem som inslag i trasmattor. Man kunde då känna igen t.ex. mormors färggranna städrock, där den slutat som en fin rand i mattan. Trasmattorna vävdes mest i tuskaft. Inslaget var enkla eller dubbla trasor, dubbla för att få stadigare mattor. Kypert användes också som vävsätt och gav då en något kraftigare matta. Mönsterpartier förekom ibland, gärna i rosengång. Glesripsmattor med trasor krävde en speciell solvning och resultatet blev en mer avancerad matta med rutor.
Ofta ordnade man s k slarvkvälldär (trasmattekvällar), när man planerade att väva mattor. Man samlade ihop de gamla tyger man ville ha klippta till trasor. Kvinnorna i grannskapet kom för att hjälpa till. Man satt i det stora köket och klippte en hel kväll. Barnens uppgift var ofta att göra fina nystan som lades i en stor klädkorg. Som förberedelse hade sömmar sprättats upp och knappar tagits om hand i knappburkar. Allt skulle tas till vara. Dessa juntakvällar var också lite festliga med kaffe med dopp, och en hel del skvaller. På samma sätt hade man gemensamma spinnkvällar, då alla tog med sin egen spinnrock och man samlades för gemenskap och arbete.
Gardiner med fina mönster och färger framställdes. Dukar med olika mönster, t.ex. olika drällar, vävdes och lyste upp hemmet, en lyx att vara stolt över. Lin som varp och inslag användes, senare också bomull. Andra alster var draperier för att hålla kylan ute. Vässel, fällar och plädar värmde de frusna. Mönster vävdes efter förmåga och smak för att dekorera vardagen. Ullen, ofta från gårdens får, kom till nytta. Folotär hade man för att skydda insynen i våningssängarna (tarrsängär). De bidrog också till att hålla värmen när man drog för dem på natten. Dessa vävdes med ull som inslag, gärna i mönstret rosengång för att vara en dekoration i rummet samtidigt som de fyllde en praktisk funktion. Vid huvudänden hade man ett smalt stycke tyg i lin, den så kallade snarklappen eller anklä, nedtill ofta dekorerad med ett parti i fyrflätning. Det smala tyget gjorde att den som låg i sängen lättare kunde ha kontakt med personerna i rummet eller titta på elden som brann i den öppna spisen. Blev tyget smutsigt av mindre välskrubbade händer behövde man inte tvätta hela folotn.
En speciell filt var kvarnfilten (kvännfiltn) som användes när man varit till kvarnen i Mångbro för att mala säden till mjöl. Mjölet fick inte frysa och skyddades då med en stadig filt, även den ofta med randning och något mönster. För att få filten tjock hade man mattvarp som varp och grövre, sämre ull som inslag. Vävsättet kallas inslagsrips. Säckarna som mjölet förvarades i var också vävda hemma på gården. De vävdes ofta av blångarn, det sämre och grövre linet som blev över vid linberedningen och som ändå gick att använda. Resten av skräplinet kunde användas som drev vid t.ex. timring.
Vad gäller mönster så var det ofta kunnandet som styrde. De mönster som användes mest var gåsögon, rosengång, munkabälte och olika drällar. Ett speciellt vävmönster från Sollerön kallas kvåttkrammbälkrus. Den historiska förebild som blev ett vävmönster berättar om grisar. När Solleröfolket åkte till fäbodarna på sommaren lämnades grisarna kvar på ön. För att de inte skulle böka sönder jord och odlingar satte man en träställning runt halsen på grisarna för att begränsa deras framfart. Den träställningen avbildades med ett vävmönster.
Varp och inslag i vävarna kunde vara ull, lin, senare också cottolin och bomull. Att räkna ut en väv efter olika mönster, varpa och förbereda med pådragning och solvning och sen trampa mönstertramp kan sägas vara ett avancerat jobb. Vid krångel eller frågor som rörde vävning fanns det förr många hjälpsamma och duktiga personer i närheten att fråga. På så sätt lärde man sig av varandra.
Ullen användes också till att väva klädestyger som senare bereddes med vatten, stampades, till ett stadigt tyg. Av det materialet var det vanligt att man sydde vadmalsbyxor och vadmalsblusar. De var bra arbetskläder, eftersom de var slitstarka och stod emot väta bra. Ovanför Mångberg, där Ekorrån flyter under vägen, stampades förr vadmal och Stampen har sen blivit den lokala benämningen på platsen.
Man vävde vad man behövde i klädesväg. Det vi har kvar idag från forna tider är tyg till folkdräkten. Magdär (=förkläden) till dräkten vävdes på Sollerön i treskaftskypert. Eftersom man fick ta vad man hade i garnväg så blev mönstren och färgnyanserna ibland olika, men det finns grundfärger i magdär, som har olika symboliska betydelser; röd magd gäller för högtid, fest och dop av flickor, grön vid enklare tillställningar och i vardagliga sammanhang, blå vid allvarlig högtid och dop av pojkar och svart vid begravning. Nämnas kan att det fanns en speciell grön variant, Sollerögrönt, som användes när man vävde magdär. Garnet var växtfärgat av björklöv och sen överfärgat med indigo. På Sollerö textilmuseum i Företagshuset finns även en lila magd, som användes i stället för den blå. En trefärgad, röd, gul och grön magd används till sommardräkten och skördedräkten. För mer information om folkdräkten rekommenderas Mejt Rittedals fantastiska bok ”Folkdräkten”.
Ytterligare några vävtermer på Sollerömål:
- Nystälkråjna (garn-/ nystvinda)
- Vevrumpa (vävfläta)
- Stjedklåvå (slagbom) Obs! Häng den rakt på en vägg när den inte används annars blir den sned!
- Talur (lang)
- Båsnär (pasmor)
- Kallär (bobiner)
- Ärrväl (härvel)
Läs gärna också:
- Sool-öen 1976: Hemslöjd- är den otidsenlig (Lilly Sterner Jonsson)
- Sool-öen 1994: Linhantering: (Gudrun Bråmå)
- Sool-öen 2004: Vävstugan på Sollerön (Suzanne Danielsson)
- Sool-öen 2022: Skolbarnen väver (Christina Axelsson Thorssin)
Christina Axelsson Thorssin