(Foto: Sören Hallgren, ÄTA, Sthlm)
Det finns sägner om en skatt, som skulle finnas nedgrävd i rösena i Bengtsarvet. Många har försökt att gräva upp den. Några har tigande i midsommarnatten sett en skymt av skinande guldsaker och kittlar med silverpengar. Men ingen skattsökare har lyckats. När skatten så småningom kom i dagen, var det inte många, som kände igen den. Det rostiga, brandskadade och tillbucklade järnskrotet, kolen och de brända benbitarna hade ingen likhet med sägnernas glitter. Men det var i alla fall en skatt för den som sätter värde på kunskap om vår ö och dess folk för tusen år sedan.
Sollerön hade då en storhetstid, när sjö- och myrmalm användes för järnframställning. Små smältugnar fanns på många håll i trakten, men Sollerön var troligen centrum. Skickliga smeder gjorde verktyg ach vapen, som sedan såldes på långa handelsresor med häst eller båt.
Det ser ut som om man tänkte sig, att döden också var en resa till ett nytt liv. Den döde lades i båten tillsammans med ’hästen och alla nödvändiga verktyg och vapen. Man lade också dit vackra saker, som skulle visa den dödes anseende och ställning. Ett bål restes, och alltsammans brändes. Över resterna lade man upp en hög av sten och jord. Senare har man på många av gravarna kastat sten från åkrarna.
Eftersom det är brandgravar, finns inga rester av brännbart material. De flesta sakerna är av järn, några av brons. Silver finns med som utsmyckning, och enstaka föremål är av andra material.
Vapnen var en viktig del av gravgåvan. Särskilt de praktfulla svärden vittnar om välstånd. De var statussymboler mer än stridsredskap. Liknande svärd har påträffats i Norge och Baltikum. Silverinläggningarna i runstensstil tyder på att de är tillverkade i Norden. Spjutspetsarna är stora och har använts vid jakt. I andra ändan av spjutet satt en doppsko. Sköldbucklan satt mitt på skölden över handtaget. En typ med spetsig topp visar på östligt inflytande. Pilspetsarna är av dalatyp.
Redskapen hör ihop med smeden, snickaren, jordbrukaren, och fiskaren. Det är yxor, mejslar, kilar, filar, sylar, prylar, borrar, knivar, liar och hackor. Fiskeredskapen är inte så vanliga, men några krokar finns. Dessutom finns redskap för kvinnornas arbete med mat och kläder; saxar av fårsaxtyp, elddon, kittlar med kättingar och krokar för upphängning och delar av en bronsskål som är vanlig i hela Östersjöområdet. Nycklar och delar av lås finns också med bland fynden.
Många saker hör till hästens utrustning. Man vet inte, om de hästskobitar man funnit hör till graven. Troligen började man använda hästskor vid denna tid. Tidigare hade man broddar, vilkas spetsiga skänklar drevs in i hoven. Många sådana finns med bland fynden. En intressant sak är något som kallas rangla. Man vet att det är ett skramlande föremål som hör till hästutrustningen. Det kan ha haft en praktisk uppgift, när man spände för fordonet. Det kan också ha skrämt bort otyg eller bara skramlat för ros skull. Dessutom finns ryktskrapa, seltygsbeslag, söljor, betsel och bjällror.
Av båtarna finns mängder av krampor, nitar och spikar kvar. En del kan också ha suttit i kistor och skrin.
Smycken och dräkttillbehör är oftast av brons. Spännbucklorna var vikinga tidens vanligaste kvinnosmycken. De är ovala, ung. 15 cm. långa och rikt mönstrade. Det finns också hästskoformade spännen, ringnålar, armringar, kedjor, hängprydnader och bältesöljor. Pärlor förekommer av glas, glasfluss, bergkristall och karneol. Kammar och kamfodral är tillverkade av ben och mönstrade med linjer och flätor.
Fynden från Sollerön finns på Historiska Museet i Stockholm.
Utförlig redovisning om vad man hittat i varje utgrävt röse finns i Inga Sernings bok ”Dalarnas järnålder”. Där finns också bilder av fynden och kartskisser över gravfältet. Ovanstående uppgifter har jag huvudsakligen hämtat ur denna bok.
Gudrun Bråmå