Forts. från årgång 1978
Svårförklarliga namn på ängar äro t.ex. ku ”lånis-änndjä, det kan möjligen ursprungligen ha tillhört någon person men namnet ku ”lå-niss el. ku ”lårniss ’Nils i Kulåra’, re ”vå-rov, namnet kan ha uppkommit av att någon rävaktig person roffat åt sig området med detta namn, å ”vå oförklarligt. Oförklarligt är dessutom uppkomsten av följande namn på ängar och slåttermarker: a ’rn, tjä ”fft-änndjä, ri ’tjä ’riket’, sa ” mmar-bo, lä ’ känänndjä, a ” llman-änndjä ’allmänningsängen’ (?), kla ” kko, gu ” Il-grav ’ där man grävt efter guld’? Lättförklarligare äro följande namn på ängar: ny ”-änndj, nä ’mmäst-änndjä ’ängen närmast gården’, ku ” ll-änndjä, där i närheten en kulla blivit bortrövad av skogstrollen, by” rtj-änndjä ’äng med björkskog, där man tagit björksav byrrtj(ä), tjö ” rkall-ändjä där man bränt tjära, mär-änndjä där det finns gott om myror, kä ’lld-änndjä ’äng med en källa’ , e ” kun-änndjä där man sett ekorrar, va ’rg-änndjä där man sett vargar, jä ’rp-änndjä, tru ’pp-änndjä ’äng med små holmar, omflutna av vatten’ , sva ’d ’äng med vattendränkt mark’ , ta ” du-lappän ’liten äng med frodigt gräs’ , kvi ”st-änndjä ’äng med skog och buskar som fälla torra kvistar på marken där man skall slå’. En del slåttermarker, som ursprungligen varit svedjeland, ha egennamn med -få/lä som senare sammansättningsled, t.ex. sto ’g-fållä, vå ” r-fållä, ö ’g-båkk-fållä ’högbacksvedjelandet’, smiss-fållä o.s.v. Myrar, som användas till slåtter eller odlingsmark, bibehålla vanligen sitt egennamn med -mör el. möri som senare sammansättningsled t.ex. ma ’s-mör, ä ”ndan-mör, svä(rd)s-kull-mör ett gåtfullt namn, få’ ngg-tjänn-möri, ra ’nn(d)-möri m.fl. Området närmast gårder. tä ’ppo bär alltid gårdens namn t.ex. å ’Il-täpp, fli ’nt-ull-täpp, tra ’pptäpp o.s.v. Samma är förhållandet med s.k. rå ”ninggär t.ex. u.’as-råningg, lissl-lass-råningg o.s.v. få ”fänggo är öknamn på en liten eländig, avlägset liggande inhägnad som ger alltför liten avkastning i förhållande till besväret med dess brukande. tji ’ ttä ’mindre inhägnad, vanligen med odlad mark’ har alltid i sitt egennamn tji ’ tt eller tji ’ ttan som senare sammansättningsled t.ex. skå ’l-tjitt som ligger invid en notskåle, lu ’nnd-tjitt som ägdes av soldaten Lund, lapp-tjitt där lappar någon gång i tiden, berättas det, haft sitt läger, kripp-tjittan som säges ha uppodlats av barn, krippum, rä ’js-tjittan bemängd med buskar och ris, kä ’lld-tjittan där det finns en källa, sta ’mmnes- tjittan som ligger vid Stamnäs o.s.v.