Mickelmässotid, vid betraktande av en karta
Vem vågar se ”Sol-ön” som den Hand, som sjöguden RAN nedifrån djupen en gång i tidernas begynnelse sträckte upp ur havet, Solguden till mötes! – Solguden behöll handhälsningen och skapade därav den SOL-Ö, som gläder oss genom alla tider sen dess -.
Först har du höjden över ”bol-bygdi”, som de gamle talade om, – där också vi, långt senare tiders barn, skulle få upptäcka gravfälten över våra fäder. Vi kan roa oss med att kalla detta: själva handflatan.
Tummen – ”Sundet” och däromkring, en riktig ”skomakartumme”, vänd bakåt. Pekfingret – Levsnäs, för alla flyttande västöver.
Storfingret – Rullbodarna, med smycket Kulåra. Hur många olika gissningar om namnets ursprung och betydelse! ”Kula” efter årorna, kolare – svedja. Varför inte bruka dialektformen ”Kulårum”. Vilken musik, vilken mystik, rena ekon från forntiden!
Ringfingret – Bodarna, med alla sina storkaxar -, och så:
Lillfingret – Bråmåbo, fäboden som först in på 1800-talet fick börja att räkna in sig bland byarna men som desto starkare påminner om fäbodlivet och odlingens betydelse – tillika om fiske och järnhantering -, om ”jenbersfinner” och ”Trull-buder” och Gu’ vete allt-. Och mellan alla dessa fingrar har du ”Rod-vatnä”, som sedan i sinom tid blev bygdens bästa odlingsland och brödföda -.
Välsignade land, med alla dina fingrar! Den starka brygden ur Din näve berusar mig och ger mig kraft!
Stugan
Detta är stugan, som kom att stå i det fridlysta och så uppmärksammade fornminnesområdet. Detta var ej alls påtänkt, när det planerades för bygget.
1925 fick vi lagfart på byte av mark med Dunder Lars och Ållas Anna. Första bygget blev Morfars gamla härbre, som jag kommit över i Rullbodarna. Jag drömde om att få flytta ut från Gruddbogården och trängseln inne i byn – få ett område för mig själv, där jag kunde planera, plantera, och se det växa !
Åren 1925–30 och följande var de sämsta tänkbara efter krigsåren. Två hästar på gården och omöjligt att få ens ett uselt bolagsarbete annat än genom att tränga ut någon annan, som kanske hade det än värre! Sökte driva ut av egen skog, men det blev bara fina tumsedlar och rakt ingenting för slitet. Detta föranledde mig att köra ett sextiotal rotstockar till tomten på Klikten, där de fick bli liggande tills jag lyckades få ett par timmermän från Leksand, som hjälpte mig med upptimringen.
Först 1928 skedde upptäckten av gravfältet, och då ville jag ej fortsätta att bygga vidare utan fick inrikta mig på att söka medverka till att hela området blev fridlyst och skyddat.
Åt framtiden överlåtes uppgiften att överta och vårda!
Jän beganskväld båti Kliktim
– då självbindaren rasslar från åkrarna nedanför mig, tegarna lyser i lapptäckets alla färger och toner -.
Över idoghetens heta arbetsdag
breder sig beganskvällens förtätade skymning och kyla -.
– kvällshimlens färger,
denna den levande naturens egen lek och uppenbarelseform,
blandar sig med sjöluft
till en kompakt färgridå,
som sätter all världens museikonst i skuggan.
Ett och annat stjärnskott lyser upp ibland,
universums egna ”satelliter”, om du så vill-.
– och senare:
Karlavagnen själv kör fram och häktar på
vid den låga ryggåsstugans höga kronskorsten,
– då hänga Nornorna sina varptrådar uppe i Polstjärnan,
under det att vi människobarn
släpper till väftet till vår egen livsväv -.
– nattens stillhet:
ack, ”Mitt hem är så ringa, dess dörr är så låg,
men -” *
– Ja, måste inte den lilla människan här känna, att hela åkerfältet, både i norr och söder, ja, runt om, är
– Helig mark!
* - aldrig en kärare boning jag såg, kring hela den grönskande jorden.