Allt och alla har sitt ursprung ur något litet. När man betraktar naturens skapelser, människorna och djuren omkring en, är det otroligt att tänka sig att allt en gång varit ett litet, litet, knappt synbart frö. Likaså när en liten tanke gror till en ide och sen får växa sig till något så stort att det blir verklighet för så många andra. Så känns det när jag tänker på spelet om Malibambo.
Många hämtar största delen av sin styrka i skogen. Trädens kravlöshet och långsamma andetag omfamnar en så som inget annat. Man strövar omkring och det känns lika sagofyllt lockande som när man var barn. När jag var liten brukade jag plocka små bär och lägga framför stubbar och rötter till småfolket som jag visste bodde där. Småknytten kan lätt försvinna när det sägs att det bara är fantasi. Det märkliga är att till en del kommer dom tillbaka. Som till Sunken och Rune till exempel…
Det här spelet hade aldrig blivit detsamma inomhus. Skogen utgjorde minst hälften av föreställningen. Den gränslösa scenen, den oändliga takhöjden och den tidlöshet som råder där gav spelet en oumbärlig dimension.
Många minns och har säkert starka berättelser från förr inom sig om denna unga Solleröflicka som fick en uppenbarelse på sin flykt undan digerdöden. Men alltför många, framförallt barn och ungdomar känner inte till historien. Lilly Sterner skrev att vi har ansvaret att föra legenden vidare. Den är en del av vår kulturarv, och något som vi ska vara stolta över.
Jag hade fått en tanke om ett spel, och trots att jag aldrig hållit på med vare sig teater eller manusskrivande kände jag, att det här måste jag göra. Överallt i Dalarna finns bygdespel men inget här på Sollerön, även om det funnits en önskan och tankar om det hos många sedan länge. Jag tog kontakt med Suzanne Danielsson, som jag visste hade jobbat med ett bygdespel i Älvdalen. Det var allt jag visste om Suzanne då. Hon blev direkt intresserad och vi behövde bara träffas en gång för att konstatera att vi skulle kunna arbeta bra tillsammans. Suzannes forskning, erfarenhet och kunskaper inom teater och regisserande mötte min ide på ett mycket givande sätt, och vi är båda tacksamma över samarbetet. Bos Maria Andersson hade också en betydande del i framarbetet av manuset. Hon hade också haft en tanke om ett spel om Malin och tyckte att det var roligt att vi tagit initiativet.
Jag skulle inte alls ha vågat så som Suzanne! Min försiktighet och tveksamhet, som självklart bottnade i oerfarenhet och kanske jante-lag, höll mig ofta tillbaka i mitt tänkande. Suzanne blev därför helt naturligt den som höll i rodret. Hon gjorde också det stora jobbet att hitta den rätta balansen i spelets ingredienser och att skriva manuset efter våra samtal och resonemang. Jag lärde mig mycket av hennes sätt att arbeta. Suzanne menade, att berättelsen liksom fanns färdig redan. Vi måste upptäcka den och ge den vad den kräver.
Vi påbörjade det tankemässiga arbetet i början av mars och jobbade mycket med det hela den våren. Det fanns många frågetecken givetvis. En legend som levt genom nästan 700 års berättande har naturligt nog säkert både tappat och tillförts en hel del. Ingen kan säkert säga hur allt en gång var. Vi gjorde vår tolkning och kände att det viktigaste var att Malin och Malibambo fick lyftas fram på ett hedrande sätt.
Sollerö Hembygdsförening stod som huvudarrangör. Vi annonserade i Sockenbladet efter skådespelare, sponsorer, rekvisitörer och välkomnade alla att tycka och komma med idéer. Responsen var fantastisk! Det är nog så att vår historia är betydelsefull för oss. Det är viktigt att känna att vi är en del av historiens väv. Och där finns Malin som en del av oss.
Så började repetitionerna och spelet tog form. Vi var, när alla var samlade, trettiofem personer där uppe i skogen! En himla massa roller, tyckte vi först, men som sagt, att ge efter för vad berättelsen kräver. .. En blandning av unga och gamla, den yngsta 4 år och den äldsta 84!
Det som för mig fortfarande är obegripligt är hur väl rollinnehavarna smälte in i sina roller! Det kändes så tydligt att det här är samma folk och samma släkten som levde här då, på Malins tid. Det kändes så äkta!
I ur och skur samlades vi alla och övade våra repliker och röster. Eftersom vi inte skulle använda någon form av ljudförstärkning på föreställningarna var det viktigt att våra röster nådde ut. Många av oss fick för första gången uppleva hur stark vår röst är om vi bara vågar och låter den få spelrum. Jag ser framför mig hur konfunderade dom polska bärplockarna, som skymtade borta i skogsbrynet, måste ha blivit av den syn dom möttes av där uppe i skogen när vi övade! Ett gäng medeltidsklädda figurer som ropade till varandra och sjöng.
Det var mycket skratt och en samhörighetskänsla som var så härlig. Vi gjorde det här tillsammans! De flesta av oss var relativt obekanta sedan tidigare och kanske bidrog det till att vi verkligen blev våra roller. Jag fick heta Malin under hela sommaren!
Ja, jag fick rollen som Malin, vilket visst kändes ärofyllt, men i det här spelet fanns inga huvudroller. Spelet innehöll heller inte bara själva legenden om Malin.
Vi ville väva in den i ett större sammanhang och skildra människorna och skogen och de skillnader och likheter som funnits genom århundradena. Spelet skulle vara en hyllning till alla minnen och till alla som burit fram dessa minnen ända till oss här idag.
Föreställningarna ägde rum i september, vilket var tanken ända från början. Jag ville ha den stilla tystnaden som råder precis när sommaren gett sig av. Visst var det lite vågat med tanke på höststormar, frostnätter och regn. Men vi skojade och sade att vi inte skulle vara oroliga, kunde inte någon hota SMHI!? Och många hade någon slags övertygelse om hela platsens välsignelse där uppe. Klart att Malin skulle hjälpa oss!
Och så blev det! En av föreställningarna fick lite blåst, men annars var det höstklara dagar.
Jag satt gömd bakom en stor tall innan föreställningen skulle börja. Andra satt i dom fina logerna av granris och presenning, som byggts. Publiken kom med buss från Gesunda, och en kvart innan föreställningen skulle börja strömmade ett tåg av människor genom skogen.
Det var en härlig syn! Vi spelade två helger i rad med en föreställning på lördagen och en på söndagen. Utöver dessa spelade vi även för skolbarn en dag och en förenklad version på Stoltgården.
Det kändes tomt när sista speldagen var över. Vi lämnade alla våra roller och gick tillbaka till våra olika vardagsliv. Det hade varit ganska intensiva veckor, men jag saknade dom mycket. Jag tror att det hade hunnit bli november och jag var på väg från en kompis här i Mora, där jag bor. Jag korsade den trafikerade landsvägen när någon ropade ”hoho!” Jag vände mig om och fick syn på en lång lastbil där chauffören öppnat förardörren och hängde halvvägs med kroppen utanför med handen vinkande – mot mig!? Jag kände plötsligt igen honom! Sunken!
Och han ropade: ”Hej Malin!!” Det kändes varmt inom mig och plötsligt var hela skogen där med alla som varit med och alla som kom dit och såg oss.
För inte ens ett år sedan tillbaka hade jag gått och grunnat lite försiktigt på det här med Malin i min ensamhet. Nu var det lilla tankefröet – med Solleröbornas förtjänst – utslaget till en fantastisk blomma! Ibland känns det som att det var Malin själv som kom för att berätta för oss. Det liksom viskade i vinden; Malin, Malin…
Tack, Malin!
Tanken och förhoppningen är att detta spel är återkommande. Det var många som inte fick möjlighet att se det sist.
Biljetterna gick åt som smör i solsken! Vi sålde totalt 700 platser!
Här följer en presentation av Dämm så va minn Medverkande:
Berättersko – hon som berättar: Suzanne Danielsson
Je så köjtär genum skojän minn karta – orienterare: Anna Sahlin
Jänn jägär so dämm e nu – modem jägare: Hol Hans Persson
Jännjägär so dämm a ve.förr – jägare från förr: Holger Åhman
Jänn så sånkär ber – bärplockare: Hans Sundberg
A nu kumm o så ållt anndlär umm…
Nu kommer vi till henne som allt handlar om …
Malin. O bor i Rossbjer i-lag minn åll odrum. Hon bor i Rossbergs fäbodar tillsammans med alla andra: Anna Sohlin
Rull Margit, mormor a Malin – Malins mormor: Margit Andersson
Åll Ann så bor i Bäsegard – som bor i Bäsegard: Susanna Nygren
Åll Kisti, je åv kullum ännäs – en av hennes döttrar: Ronja Andersson
Krångull Ann, o-minn o bor i Bäsegard – hon bor också i Bäsegard: Anna-Britta Svensson
Bäse Lina så e ättär pöjtjim Krångull Ann – barnbarn till Krångull: Ann Lina Nordahl
Tomt Albert så e Bäse Linonas kusin – Också barnbarn till Krångull Ann: Emil Halvarsson
Bus Kari så bor i Busgard – som bor i Busgard: Britt Bäckström
Bos Elsa så e kusin minn Tomt Albert – kusin med Tomt Albert: Hillevi Brottare
Flint Mejt så bor i Flintgard – som bor i Flintgard: Lisa Nyström
Fäm Utåmörkallär så e i skojimfö tä stjot ekunnär. Fem män från Utanmyra som jagar ekorrar
Håmås Lars: Holger Åhman
Wik Jan: Jan Wik
Sune Bonde: Sune Bondesson
Bondpers Per: Per Erik Björkman
Mårtn: Karl-Arne Mårtensson
… finns mytji anafok i skojim o… Det finns många andra i skogen …
Prästen: Stig Jonsson
Pilgrim: Martin Göthberg
Pestilentian, o så kumm minn pästn – hon som för med sig pestsmittan: Bos Maria Andersson
Pesten, – sjov pästn: Hans Håkansson
Rådn – dämm så ajimntis i åll tidum. Rådnfolket, som alltid funnits i skogarna
RådnMaria: Maria Lindgren
RådnJohanna: Johanna Nyström
RådnElin: Elin Persson
Tåmtan: Lasse Sparr
Lissl-tåmtan: Mattias Langwe-Berg
Musik
Medeltida spelman frå nå ana land – från ett annat land: Detlev Briese
Två söner, spylmannimas pöjkär: Joja och Ola
Mer musik kumm tä spylås å sjunggas åv…, Mer musik kommer att spelas och sjungas av…
Pelle Jakobsson
Inger Kärnekull-Jakobsson
Anna Aronsson
Sylvia Måsan
Annelie Norell
Claes Meyer
Den lilla flöjtmelodin som väcker minnet är skriven av Jonny Jönsson
Arrangör: Sollerö Hembygdsförening
Manus: Framtänkt av Anna Sohlin, Suzanne Danielsson, Bos Maria Andersson. Skrivet av Suzanne Danielsson
Regi: Suzanne Danielsson
Kläder: Julia Bergh tänkte på kläderna från början. Margit Larsson a itta-upp å söma nästan ållt – har sytt nästan alla kläderna. Tolla Mariane Larsson, Margit Andersson, Lena Persson har också bidragit.
Tack till Alla som gjort detta möjligt, såväl med pengar som med arbetsinsatser.
Anna Sahlin
