Inledning
Det sista (eller ska vi säga senaste?) stora dalaupproret mot centralmakten i Stockholm ägde rum år 1743. Upproret brukar även kallas ”Den Stora Daldansen” och finns beskriven i flera publikationer. Här ska inledningsvis endast göras en kortfattad beskrivning av upprinnelsen till och genomförandet av upproret och dess tragiska slut i Stockholm.
Huvudsyftet med denna artikel är att därefter visa hur efterspelet till upproret kom att visa sig i Mora Häradsrätt.
Sammanfattning av upproret
Förutsättningarna för ett uppror är vanligen ett utbrett missnöje bland befolkningen. Ett allmänt missnöje bland Dalarnas allmogen under 1730 talet och i början av 1740 talet som begränsade möjligheterna till ett drägligt liv och troligen påverkade viljan till uppror var följande:
- Missväxt och rödsotsepidemi 1742.
- Förbud att handla med Norge som var ärkefienden Danmarks område.
- Stora förluster av soldater från Dalarna i slaget vid Villmanstrand 1741.
- Ökade utgifter för skatter – bland annat skatten på gruvved.
Ett mer politiskt missnöje som anförs som orsak till upproret var följande:
- Missnöje med bondeståndets inflytande vid riksdagen.
- Missnöje med kriget mot Ryssland och tronföljden.
Resultatet av missnöjet blev att dalaallmogen 1742 samlade sig i ett landsting i Falun där Skinnar Per Andersson från Sollerön utsågs till riksdagsombud för en stor del av länet.
8 mars talade en deputation av bönder från övre Dalarna inför riksdagen och framförde allmogens åsikter i tronföljdsfrågan och om kriget mot Ryssland. I mitten av mars förklarade en gemensam delegation från Dalarna och Hälsingland för riksdagen att de inte skulle låta sina soldater gå ut i kriget förrän generalerna blivit straffade för det ödesdigra kriget mot Ryssland. Länets landshövding, Carl Gustaf Wennerstedt, som på ett nytt landsting i Leksand den 12 april 1743 kungjort regeringens befallning om regementets uppbrott, undgick med möda misshandel. När han kort därefter förnyade uppbrottsorderna och lät sända ut ett varningsbrev att läsas upp i alla Dalarnas kyrkor 15 maj kom oroligheterna till utbrott.
Beslut om resning fattades den 30 maj 1743 i Mora, och därifrån blev genom budkavlar invånarna i hela övre Dalarna kallade att gå man ur huse. Soldaterna gjorde ett med bönderna, och den 8 juni inryckte upprorshären i Falun, där den erhöll en fast organisation. Skinnar Per Andersson från Sollerön uppträdde som ledare, men högsta befälet hade en bokhållare vid Insjö kopparverk (i Ål), Gustaf Schedin. Till militär rådgivare utsågs majoren Vilhelm Gustaf Wrangel vid Dalregementet.
Upprorshären försåg sig på vägen mot Stockholm med proviant och vapen ur kronans förråd. Den 20 juni rörde sig den flera tusen man stora upprorshären norr om Stockholm och nådde till den 22 juni Gustav Adolfs torg i Stockholm. Där blev de omringade av trupper och i samband med att dalkarlarna avfyrat en kanon mot trupperna så gav överste Carl Otto Lagercrantz order till Älvsborgs regemente att öppna eld mot bönderna. Omkring 150 dalkarlar sköts ihjäl och mer än 3000 togs till fånga. En av de tillfångatagna var Bus Mats Persson från Sollerön.
Svea hovrätt dömde Schedin, Skinnar Per Andersson och fyra andra av huvudmännen till döden. Wrangel insattes på Varbergs fästning, men fick nåd 1751. Även andra straffades, mer eller mindre hårt.
En utförligare berättelse skriven av Helmer Nilsson kan läsas i Moraboken del 3 (1999), sid 419-456.
Där berättas bland annat att Bus Mats och hans kamrater på väg till straffarbete vid Bohus fästning rymde från en fångtransport i Tiveden men genast fångades in och skickades till straffarbetet (sid 447). Som vi ska se i nedanstående berättelse är inte detta sant för Bus Mats del.
Efterspel i Mora Häradsrätt
Eftersom den rättsliga prövningen av själva upproret inte kom att göras i någon av Dalarnas Häradsrätter utan i Svea Hovrätt i Stockholm så går ingen information om själva upproret att finna i de lokala rättsliga instanserna. Däremot kan man i Mora Häradsrätt efter 1744 hitta tydliga efterspel till upproret.
Skuldfordringar efter den avrättade upprorsledaren Skinnar Per Andersson på Sollerön.
På häradstinget i Mora år 1745 instämmer änkan Anna Matsdotter på Sollerön 10 personer som är skyldiga hennes avrättade make, upprorsledaren Skinnar Per Andersson, pengar. Följande personer döms att betala sina skulder (totalt 186 daler 20 öre kopparmynt) samt rättegångskostnader och böter för uteblivande vid rättegång:
Bond Erik Matsson skyldig 42 daler.
Hålpers Anders Olsson skyldig 3 daler.
Påls Per Persson skyldig 4 daler 16 öre.
Skinnar Anders Danielsson skyldig 7 daler 4 öre.
Tunis Hans Persson skyldig 13 daler.
Krång Olof Olsson gl: Bråttom skyldig 28 daler 16 öre.
Krång Mats Matsson skyldig 55 daler 16 öre.
Böl Anders Person skyldig 19 daler.
Jugan Anders Jönsson skyldig 8 daler.
Soldaten Mats Andersson Modig skyldig 6 daler.
Upprorsledaren Skinnar Per var uppenbarligen en ganska burgen bonde och nu behöver hans änka pengarna för sin försörjning. Det kan tyckas lite märkligt att ingen av de skuldsatta infinner sig till rättegången vilket renderar dem, var och en, 2 daler silvermynt i böter.
Skyddande av dömd och förrymd person efter Dalaupproret 1743.
I ett brev från landshövdingen Carl Gustaf Wennerstedt daterat 21 april 1748 till befallningsmannen Anders Lindborg beskrivs ett ärende angående en deltagare i dalaupproret år 1743. Det gäller Bus Mats Persson från Sollerön som blivit dömd till 12 par spö och därefter föras till Bohus fästning ”at där på behaglig tid arbeta”. Bus Mats har dock vid transporten till fästningen lyckats fly. Efter ungefär 5 år på flykt inställer sig Bus Mats år 1748 hos landshövdingen för att slutligen avtjäna sitt straff. Han berättar för landshövdingen att han uppehållit sig på Sollerön och att det av både nämndeman och fjärdingsman varit känt att han varit där och till exempel besökt gudstjänsten i Sollerö kapell och följt med flera byamän på herrarbete.
Trots att hans flykt efterlysts i kyrkan så har ingen trätt fram och anmält honom. Att inte anmäla en rymling är ett brott som landshövdingen nu vill att befallningsmannen Anders Lindborg ska utreda i Mora Häradsrätt i december 1748.
De som först är instämda till tinget och anklagade är nämndemännen Bromo Jöns Olsson och Bengts Jöns Matsson samt fjärdingsmännen Dunder Anders Andersson och Dräng Lars Andersson, samtliga från Sollerön. De är anklagade ”at för en slik efterlåtenhet af sin Edsplikt, och misgerningsmans döljande lagligen warda ansedde”. Dessutom inkallas Bos Anders Larsson med sin son Anders Andersson och Bos Anders Olsson på Sollerön till förhör eftersom de tros ha information om Bus Mats vistelse på Sollerön.
Nämndemannen Bromo Jöns Olsson förhörs och erkänner att han på vintern 1744 har råkat Bus Mats på landsvägen på Sollerön och då frågat honom varifrån han kom. Bus Mats har svarat att han blivit frigiven efter att ha avtjänat sitt straff. De har därefter skilts åt men på söndagen därefter hade Bus Mats blivit efterlyst i kyrkan. Bromo Jöns visste alltså inte att Bus Mats var efterlyst då han träffade honom på landsvägen och nu då han är efterlyst så börjar nämndemannen söka efter honom men utan resultat. Befallningsmannen Lindborg intygar att han vet att Bromo Jöns gjort fler försök att hitta Bus Mats både på hans gård och i fäbodarna.
Rätten frågar även Bromo Jöns om han sett Bus Mats i kyrkan eller i Sollerö kapell men han påstår sig inte ha sett Bus Mats där.
Nämndemannen Bengts Jöns Matsson förhörs därefter och nekar till att han någonsin sett Bus Mats från det han begav sig på uppror till Stockholm 1743. Rätten ställer sig tvivlande till detta men Bengts Jöns vidhåller sin berättelse.
Därefter inkallas och förhörs fjärdingsmannen (1745-1746) Dunder Anders Andersson som nekar till att han sett Bus Mats i kyrkan eller på något annat ställe. Rätten påpekar vikten av att tala sanning men Dunder Anders vidhåller sin berättelse. Fjärdingsmannen (1747 och innevarande år) Dräng Lars Andersson gör samma berättelse som Dunder Anders.
Därefter inkallas Bos Anders Larsson som vittne men han är ”neder åt landet på Herrarbete” så att hans 17-årige son Anders Andersson får vittna i hans ställe. Han erkänner att han endast sett Bus Mats en gång på Sollerön sommaren 1747 då Bus Mats tillsammans med ett arbetslag för herrarbete gjort räkning på Anders Perssons gård. Vittnet har även varit på herrarbete på Häste bruk i Norbergs socken och även där sett Bus Mats. På rättens fråga hur Bus Mats kommit med i arbetslaget och vem som tagit med honom svarar vittnet, efter rättens påpekande att han ska tala sanning, att han inte vet. Vittnet kan däremot säga vilka andra som varit med på herrarbetet. Det är fjorton man som nu också inkallas som vittnen:
Anders Persson på Sollerön var huvudman för arbetslaget men han är numera avliden.
Smids Erik Andersson, Dunder Anders Nilsson, Rijs Nis Jöns Olsson, Per Matsson Giers, Rull Pers Olof Persson, Skräddar Daniel Andersson, Mas Olof Olsson, Knuts Per Mårtensson, Erik Jönsson, Markus Andersson och Anders Matsson Grabb, samtliga från Sollerön inkallas som vittnen.
Vittnena förhörs var för sig och har märkvärdigt enstämmiga berättelser att de bara sett Bus Mats på herrarbetet och på väg till och från detta. Men ingen säger sig veta vem som tagit med Bus Mats eller vart han tigit vägen efter herrarbetets slut. Men de erkänner att han deltagit vid avräkningen på den numera avlidne huvudmannen Anders Perssons gård på Sollerön men säger sig inte veta varifrån han då kommit eller vart han då gått.
Vittnena erkänner att de känt till att Bus Mats varit efterlyst men skyller på arbetslagets avlidne huvudman Anders Persson att han inte anmält Bus Mats. Rätten menar dock att arbetslagets medlemmar tillsammans enligt 61 Kap 4 § i Missgärningsbalken ska dömas att betala 80 daler silvermynt i böter. Den ende i arbetslaget som klarar sig undan böter är Dunder Anders Nilsson eftersom han inte visste att Bus Mats var efterlyst.
Då det gäller häradsrättens dom över nämndemännen och fjärdingsmännen så tycks häradsrätten vilja konfrontera Bus Mats med de anklagade nämnde- och fjärdingsmännen. Eftersom Bus Mats numera (1748) avtjänar sitt straff med fästningsarbete så kan det bli svårt att få en sådan konfrontation till stånd. Häradsrätten väljer därför att låta Svea Hovrätt bedöma om och hur de anklagade ska dömas.
Landshövdingens brev till Kungl. Majt och Svea Hovrätt om Bus Mats.
Allt tyder på att Bus Mats efter nära 5 år i början av 1748 var trött på att vara flykting på Sollerön. Den 15 Februari 1748 skickar landshövdingen Wennerstedt en berättelse till Kungl. Majt. om Bus Mats rymning från en fångtransport i Tiveden tillbaka till sin hemvist på Sollerön i Dalarna. Där får vi veta att Bus Mats tydligen visste att han omgående efter rymningen blivit efterlyst och därför hållit sig gömd i skogarna till dess han blivit så utmattad att han blivit tvungen söka sig hem till Sollerön.
Efter rannsakningen i Mora häradsrätt mot dem som inte anmält rymlingen Bus Mats skickas brev till hovrätten för beslut först den 9 Mars 1749. Svaret från Svea Hovrätt daterat den 12 April 1749 kommer till landshövdingen Gripenhielm den 25 Maj 1749. I svaret begär Svea Hovrätt kompletteringar för att kunna behandla ärendet. Kompletteringarna ska bestå av avskrifter av protokollen i ärendet från Mora Häradsrätt samt avskrift av protokollet över förhöret med Bus Mats då han angav sig själv till landshövdingen.
Svar med kompletteringar sänds till Svea Hovrätt den 1 juni 1749. Det begärda förhörsprotokollet med Bus Mats finns tyvärr inte vilket framgår av svaret till Svea Hovrätt. Något påföljande svar från Svea Hovrätt har inte hittats. Måhända ville Svea Hovrätt inte avkunna någon dom mot dem som inte hade anmält rymlingen Bus Mats för att inte reta upp dem till nya uppror.
Solleröborna väntar kanske fortfarande ängsligt på Svea Hovrätts dom?
Bäst att inte väcka den sovande björnen….
Att Bus Mats verkligen avtjänade ett straff på Bohus fästning framgår med all tydlighet av hans ansökan till Justitiekanslern den 13 Maj 1749 om att bli frigiven efter att ha avtjänat ett års straffarbete.
Att hans ansökan bifölls kan vi sluta oss till av husförhörsboken för Mora församling. Enligt den är Bus Mats åter på Sollerön år 1749.
Slutord
Det verkar troligt att Bus Mats Persson i Solleröbornas ögon sågs mer som en hjälte än som en förbrytare. Man kan kanske påstå att Solleröborna hade en orubblig sammanhållning – en för alla och alla för en. Att Bus Mats inför landshövdingen sagt att nämndemännen och fjärdingsmännen hade kunskap om hans vistande på Sollerön kan man möjligen ha funderingar omkring. Man kan kanske gissa att varken de aktuella nämndemännen eller fjärdingsmännen deltog i upproret och att de kanske även var negativt inställda till företaget.
Källor :
https://sv.wikipedia.org/wiki/Dalupproret_1743
https://historiesajten.se/handelser2.asp?id=16
https://www.so-rummet.se/kategorier/dalupproret-1743
http://www.arkivdigital.se/aid/show/v765254.b6490
http://www.arkivdigital.se/aid/show/v765262.b4400
Skinnar Per Anderssons hustru Anna Matsdotter begär betalning av skulder 1745.
http://www.arkivdigital.se/aid/show/v765270.b2850.s281
Kopparbergs-Säters län (-Säter)/Österdalarne tingsl häradsrätt (W) AI:43 (1745) Bild 2850 / sid 281 (AID: v765270.b2850.s281, NAD: SE/ULA/10594)
Rannsakning i Mora häradsrätt mot dem som inte anmält rymlingen Bus Mats.
http://www.arkivdigital.se/aid/show/v765273.b9430.s980
Kopparbergs-Säters län (-Säter)/Österdalarne tingsl häradsrätt (W) AI:46 (1748) Bild 9430 / sid 980 (AID: v765273.b9430.s980, NAD: SE/ULA/10594)
Landshövdingen om Bus Mats till Kungl Majt 15 Februari 1748.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Landskansliet, Brevkoncept. SE/ULA/12903/12/A III a/6
Bus Mats ansökan till Justitiekanslern den 13 Maj 1749 om frigivning från Bohus fästning
Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Landskansliet, Brevkoncept. SE/ULA/12903/12/A III a/6
Svar från Svea Hovrätt med begäran om kompletterande uppgifter den 25 Maj 1749
Länsstyrelsen i Kopparbergs län, landskansliets arkiv, Vol DII:59 (1749)
Landshövdingens svar till Svea Hovrätt den 1 juni 1749.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Landskansliet, Brevkoncept. SE/ULA/12903/12/A III a/6
Bus Mats fri och på Sollerön 1749. Mora församlig husförhör.
http://www.arkivdigital.se/aid/show/v131662.b12.s7
Sollerön (W) AI:2 (1745-1754) Bild 12 / sid 7 (AID: v131662.b12.s7, NAD: SE/ULA/12219)
För att kunna läsa häradsrättens protokoll under ovan angivna länkar krävs att man har ett abonnemang hos ArkivDigital. www.arkivdigital.se