Om man vill strukturera Solleröns historia till några få hållpunkter skulle man kunna lyfta fram följande perioder: det ändrade levnadssättet från fångstkultur till odling i mitten av det första årtusendet efter vår tideräknings början; järnframställningens betydelse för hur bygden kunde växa fram under järnåldern från 500-talet och framåt; vikingatiden; det långdragna kristnandet; medeltidens sockenindelning.
Till det kan läggas de 235 år som Sollerön var en egen församling från 1775 till 2010.
Sophia Magdalena
Sollerön ingick sedan medeltiden i Mora socken och bröts ut 1775 i Sophia Magdalena församling. Hur det gick till har beskrivits tidigare i Sool-Öen. Några av de kyrkoherdar som tjänat församlingen och deras gärningar har också skildrats. Många av öns kyrkoherdar verkar ha varit stora personligheter och det saknas inte dråpliga historier från tider när utrymme för originalitet var stort.
Men när det tjugoförsta århundradet inleddes skulle en lång tid av självständighet gå mot sitt slut. Lokalt självstyre var inte längre aktuellt. Med hänvisning till organisation och ekonomi slogs Sollerö församling så småningom samman med Mora, efter att först varit en del i Mora kyrkliga samfällighet och del av Mora pastorat. I Mora församling ingår förutom Sollerön även Våmhus och Venjan. De tidigare församlingsområdena kallas nu distrikt. Kyrkoherden är den som leder församlingens arbete och kan ha till sin hjälp befattningar som t.ex. komminister och pastorsadjunkt.
Bildningens män
Prästernas roll för bygden har varit betydande. De var, för att citera historikern Gunnar Wetterberg i boken Prästerna, ”kungarnas hjälpredor och bildningens män i byarna”. Genom att följa husförhörslängderna och öns kyrkoherdar genom seklerna kan vi följa våra förfäders liv och se skeenden i ett större sammanhang. Det blir en resa från tider av armod till välstånd; från upplysning, industrialisering, emigration, demokrati och sekularisering till individualism, flyttningsströmmar till och från städerna och hopp om landsbygdsutveckling.
Prästen och prästens assistent, klockaren, var inte bara funktionärer utan i högsta grad deltagare i bygden. Kristendomskunskapen kontrollerades vid husförhören. Kyrkan ledde inledningsvis fattigvården, sjukvården och undervisningen. Det var klockaren som hade till uppgift att vaccinera mot smittkoppor, från 1805 krävdes intyg att denne kunde vaccinera.
Socknen
Det var tiondet, den skatt in natura som befolkningen betalade till kyrkan, som en gång skapade socknarna. De kommunala angelägenheterna överläts åt prästerskapet. Sockenstämman leddes av kyrkoherden. Socknen fungerade både som kyrksocken och som sockenkommun för de världsliga frågorna. 1817 inrättades ett separat kyrkoråd. Från 1843 tillkom sockennämnden under sockenstämman. Folkskolestadgan 1842 innebar bildande av ett skolråd, med prästen som självskriven ordförande. 1862 delades socknen upp i Sollerö landskommun och församlingen, som 1888 bytte namn till Sollerö församling. 1930 överfördes ansvaret för skolan till kommunen. Kyrkoherdens roll minskade successivt, denne miste sin plats som ordförande bl.a. för kyrkostämman och från 1961 även för kyrkorådet. 1971 gick Sollerö kommun upp i Mora storkommun.
Sammanlagt femton kyrkoherdar har varit förordnade under dessa 235 år, det är ju inte så många. Några fick en kort tjänstgöringstid, men de flesta var här länge. Efter självständigheten från Mora 1775 började bekymren kan man nog påstå, byggandet av kyrkan och prästgården blev en stor uppgift för Solleröborna, de var ju också vana att klara sig själva varför kontakten med kyrkan inte blev friktionsfri.
Livet på prästgården
Prästgården drevs som ett jordbruk bland andra jordbruk på ön. Det behövdes tjänstefolk, husfruar och hushållerskor. Drängar och pigor arbetade i ladugården och i hushållet. De var såväl öbor som inflyttade från Morabyarna eller från andra orter. Skyldigheten för prästgårdarna att driva jordbruk upphörde 1910.
Intressant att notera är de långa flyttningar som familjer och enskilda gjorde i samband med att prästerna började tjänstgöra på ön och när de avgick eller dog. Prästerna och deras anhöriga kom oftast från ett helt annat samhällsskikt och när barnen blev vuxna stannade de inte kvar på Sollerön. Några av prästerna hade syskon eller sina mödrar som blivit änkor boende hos sig. I några fall hade prästerna hjälp av prästadjunkter.
Drängen Garp Anders Persson från Rothagen (1718- 1799) gift med Anna Jacobsdotter född i Stora Tuna (1709-1777) var kyrkovaktare i 16 år.
Som tjänstegosse under några år på 1780-talet står Nils Andersson f 1766 i Bengtsarvet, son till Örjan Anders Göransson och Sara Andersdotter. Han gifter sig tre gånger och får två söner och fem döttrar. Han avlider 1819 i Bengtsarvet efter ett ”christligt, stilla och fridsamt liv”.
En av drängarna i prästgården var soldaten Tutvig från Rothagen nr 16 – Sutter Jonas Olsson f 1783 – som kom från en gård där båda föräldrarna dött och barnen bodde med sin farmoder. Jonas utkommenderades till Pommern 1806 och kom hem tre år senare, gifte sig 1812 med Anna Olsdotter f 1787 i Häradsarvet. De fick sju barn, varav ett dog före två års ålder. 1835 slutade Jonas som militär och kallades sen Jon Olsson Asp, han avled 1864 och hustrun 1869.
En mer sentida prästgårdsdräng var Bond Mats Andersson från Kulåra (1854-1941) som senare tjänstgjorde som kyrkvärd.
Vilka var kyrkoherdarna?
1777 kom den förste prosten, Johan Gustaf Wretlind. Han hade rört sig i mondäna kretsar i Stockholm och varit predikant hos riksrådet Scheffer (ung. medlem av regeringen) och adjunkt i Riddarholmskyrkan. Starten blev inte lätt i kontakten med allmogen, kontrasten kan inte ha varit större. Varken kyrkan eller prästgården på Sollerön fanns på plats och Wretlind kom att enbart tjänstgöra i det gamla kapellet. För att klara arbetet fick han god hjälp av prästen Anders Sundstedt från Järna.
Kyrkan byggdes i sten åren 1779-1785 och hade ritats av Olof Tempelman vid Överintendentsämbetet. Både kyrkan och prästgården blev stora byggnader som manifesterade den nya självständigheten. Det var tänkt att passa en växande befolkning. Wretlinds hälsa försämrades och han dog 1782. Den första kyrkobibeln, en Karl XII-bibel, en klenod på tio kilo, är skänkt av honom.
Henric Ericsson tillträdde 1783 och lär, enligt författaren Fredrik Reinhold Arosenius, ha varit lynnig till humöret. Klagomålen på herden och på församlingsborna verkar ha varit ömsesidiga. Ericsson ansåg att åkermarken på ön var dålig och att det var ett bekymmer att befolkningen stora delar av året höll till i fäbodarna. En av Ericssons döttrar döptes till Sophia Magdalena. Kyrkoherden ska ha varit en duktig jordbrukare och färdigställde en odling med en stenmur i Margitabergområdet öster om prästgården. Han fullföljde kyrkobygget. Under hans tid introducerades potatisodlingen på Sollerön och byborna fick komma och hämta några potatisar för att sätta i jorden. Resten är historia.
Ericsson efterträddes 1806 av den åttioårige Johan Gustaf Terserus, som hade fått hjälp av kungen för att få tjänsten. Han verkade till 1812 och Jacob Eric Godenius tillträdde 1814. Hans tjänstgöring blev längre. 1828 kom Pehr Olof Dahlströmsson som dog två år senare och tjänsten sköttes sedan av Isac Aron Lindbom, en tidigare bruksägare och brukspatron, som formellt tillträdde 1833.
Efter honom kom Anders Källström 1836 som först ansåg att han fått en fördelaktig tjänst, men nödåren på 1830-talet blev svåra på ön. Han tyckte att bröllopsceremonierna som utfördes på gammalt sätt var en pina eftersom han utöver att förrätta vigseln också enligt seden var tvungen att delta i brudegång och festande. Enligt Källström visade sig folket vid dessa tillfällen från sin sämsta sida, särskilt kvinnorna.
Carl Brynolf Godée tillträdde 1848 och kom att stanna i trettio år. Han var noggrann med husförhören och skötseln av kyrkobokföringen. Han blev den siste som uppbar tiondet.
En stor personlighet var Lars Dalin som tillträdde 1879 och som fick en väg på ön uppkallad efter sig. Han var slagfärdig och han kunde härma fåglar. Inledningsvis hade han en tvist med Solleröborna där han efter en äppelstöld i prästgårdens trädgård hade beskyllt dem för att vara ett ”tjuvsläkte”. Konflikten lär ha haft sin grund i motsättningar mellan två grupper kring hans kandidatur som präst. Han bad senare om ursäkt. Han var även smed och kunde dra ut tänder.
1902 kom Johan August Thunberg och nu verkar en ny tid ha inträtt med mer ordning och reda. Han var även folkskoleinspektör och därmed intresserad av skolundervisningen. 1921 var det dags för nästa kyrkoherde, Johannes Alfred Nyvall, som likt många andra svenskar emigrerat till Amerika men återvänt hem igen. Han gillade inte expeditionsarbetet. Tio år senare efterträddes han av Ruben Daniels från Rättvik, folkskollärare före sin prästvigning. Han kom att växa ihop med sin församling och tjänstgjorde här i trettioett år, nära sina församlingsbor i vardagen. Ruben och hustrun Maria avtackades 1962 i föreningslokalen då Solleröborna visade dem sin varma uppskattning genom att överlämna en gubbstol gjord av en asp som växt vid kyrkogårdsmuren.
När jag döptes i Sollerö kyrka juni 1952 av Ruben lär jag ha tagit tag i prästens krage, prästelvan, och lekt med snibbarna. När min syster döptes knappt två år senare fick jag under högtidligheten, när jag förväntades hålla mig stilla och inte störa ceremonin, syn på mina släktingar i bänkarna, testade akustiken genom att glatt hojta Hej farfar! Annars var nog jag och min syster lätta att ta med i sådana sammanhang. Vi såg inget bakom de höga kyrkbänkarna och det brukade sluta med att vi somnade mellan mor och far. Kyrkans roll i socknens årscykel var lika fast som öns midsommarfirande och cykeltävlingar. För mig blev Ruben sinnebilden för hur en präst ska vara, någon som talar med djup röst, utstrålar vänlighet och trygghet. Hans predikningar lär inte ha varit så lätta att hänga med i, men det var ju inget som jag tog fasta vid då.
Han efterträddes 1962 av Fahle Hammar som ledde undervisningen 1966 när det blev min tur att konfirmeras. Det var en vacker högtid och jag fick min sockendräkt, men jag kan inte påstå att ritualen grep mig. Kanske hade tillräcklig grund redan lagts i söndagsskolan i Utanmyra med Lafvas Kari som lärarinna.
Jag behövde av någon anledning ett personbevis (eller prästbetyg som man sade förr), det var inte lika enkelt att beställa som idag. Registret över medborgarna fanns i kyrkobokföringen. Jag sökte upp pastorsexpeditionen och beviset utfärdades av Fahle Hammar, litet motvilligt uppfattade jag, när han lät mig förstå att detta var en banal arbetsuppgift som vem som helst kunde sköta, även en ungdom som jag tydligen. Folkbokföringen överfördes 1991 till de lokala skattemyndigheterna och senare till Skatteverket. Idag sker inte längre folkbokföring i en församling utan i en kommun.
En ny tid
Med Gösta Schmidt som kyrkoherde 1968 kom en helt ny inriktning med ungdomsverksamhet utifrån en demokratisk grundsyn. För första gången kände jag mig sedd av vuxenheten, främst genom Gösta Schmidts fru Margareta som kantor och musiklärare. Jag är henne evigt tacksam för att få ha deltagit i körerna och den återkommande sångträningen. Gösta Schmidt blev komminister i Mora 1982. Han efterträddes på Sollerön 1983 av Bo Wallin som avgick 2004 och han avslutar därmed raden av kyrkoherdar, därefter har ingen ny utsetts. Under Wallins tjänstledighet 1997 till 2002 har ett flertal präster verkat: Hans Lundin, Börje Viklander, Stig Jonsson, Christer Björk samt även Gösta Schmidt som anlitats flitigt efter sin pensionering (uppräkningen gör inte anspråk på att vara fullständig). I början av 1980-talet tjänstgjorde en tid Eva-Britt Löf. Bo Wallin anlitas fortfarande ibland i Svenska kyrkans verksamhet på ön. Numera när Sollerön ingår i Mora församling har varje distrikt en distriktspräst och för Sollerön är tjänsten för närvarande vakant och rekrytering pågår.
Bus Gunnel
I tidigare Sool-Öen finns flera artiklar om kyrkan och dess historia och präster.
Mina kyrkvärdar (Ruben Daniels) 1972 (av Ruben Daniels)
Fågelprästen Lars Dalin 1973 (av Ruben Daniels)
Först i raden av präster-Johan G Wretlind 1982 (av Gösta Schmidt)
Henric Eriksson – en bondepräst 1986 (av Lilly Sterner Jonsson)
Lars Dalin ”Fågelprästen och äppeltjuvarna” 1987 (av Pelle Sollerman)
Bosse präst- Solleröns siste kyrkoherde 2013 (av Bo Wallin)
Prästfru på Sollerön i trettio år (Karin Wallin) 2014 (av Karin Wallin)
Källor:
Prästerna av Gunnar Wetterberg
Mora, Sollerö, Venjans och Våmhus socknars historia, Präster, del 2
Husförhörslängder Sollerö församling, Sollerö kyrkoarkiv Riksarkivet eller ArkivDigital
Gamla tidningsurklipp Mora Tidning