Under de senare åren har märkts ett ökat intresse för bygdedräkter. Man diskuterar ibland frågor som följande:
- Vad kallas vår dräkt?
- Vem kan bära Sollerö-dräkten?
- Hur skall dräkten se ut?
- Vilka delar av dräkten är nödvändiga?
- Ar det rätt att använda moderna material och tekniker vid dräktsömnad?
En studiecirkel under ledning av Lilly Sterner-Jonsson har syss lat med ämnet Sollerödräkten under några sammankomster i år och i fjol. Vi har försökt lära oss så mycket som möjligt om hur dräkten sett ut i gamla tider och hur den förändrats. Nu vill vi, till hjälp för den som tänker skaffa dräkt, kortfattat besvara ovan stående frågor så som vi anser att de kan besvaras.
Sollerödräkten, liksom Mora-, Venjans- och Våmhusdräkterna, är en variant av den bygdedräkt som växt fram i den gamla stor socknen Mora.
Var och en som vill visa gemenskap med bygden kan bära dräkten. Man är då också något av en representant för sin ,bygd. Ar man in flyttad, kan man naturligtvis ha en annan bygdedräkt utan att där för känna sig som en främling. Alla bygdedräkter är en hyllning till gångna tiders människor, som med stundom mycket knappa medel skapade kläder med skönhet och stil.
Man kan bära dräkten, när man vill ge en sammankomst hög tidsprägel eller feststämning.
Hur ser då Sollerö-dräkten ut? Den har under den tid vi kan överblicka ändrats mycket både när det gäller material och utfö rande. Man har snappat upp modenyheter, lärt nya tekniker och köpt tillbehör allt efter råd och lägenhet. Kyrkan och annan över het har ibland utfärdat bestämmelser om dräkten. Det är omöjligt att fastställa vad som är ”rätt” och ”ursprungligt”. Dräkten får inte bli en i detalj utarbetad uniform, helt utan personlig prägel. Den är en levande tradition, och vi bör låta den fortsätta att ut vecklas och försiktigt anpassas till vårt sätt att leva.
För att den nu brukliga dräkten skall kunna kallas Sollerö-dräkt, måste den dock ha vissa bestämda delar, och vi har nu gjort en för teckning över dessa. Vi har hittills endast hunnit med kvinnodräk ten.
Variationer efter personlig smak finns det plats för i halsklädets och yvdelens broderier. Man kan skaffa särskild sommardräkt, och man kan ge dräkten olika karaktärer genom att använda olika magder.
KJOLEN är svart, ”rynkad” eller stickad och försedd med klä desbård nedtill. Sommardräkten har vit plisserad kjol av lin och ull
BODEN (livstycket) är av rött ylletyg med gul bandkantning och gult broderi. Till sommarkjolen har man röd, grön, vit eller gul linnebod i gåsögonmönster.
YVDELEN (blusen) sys av vitt linne eller bomullstyg i tuskaft. De smala linningarna broderas med vitt eller förses med ”krågå-
band” i vitt, blått eller rött. Upptill på ärmen kan man sy stopp hålsöm, tvärkroksöm eller ”soldsöm”. I stället för dessa sömmar kan man fälla in en köpt spets av linne.
HALSKLADET är av linne och sys i fyra delar med uppstående krage. Det broderas mer eller mindre rikt med stopphålsöm, tvär kroksöm, ”soldsöm”, myrgång eller andra ”dalsömmar” i vitt. Det får större personligt värde, om man också broderar årtal, ägarin nans initialer och ev. bomärke. Halsklädet fästes ihop med spänne av metall.
HUVUDBONADEN är på sommaren vit linnehatt med bro derier i vitt, gult eller blått eller en vit, stärkt bomullsduk, möns trad i färg. Till hatten hör blå-vitt krusband eller vita ”skruv band”. Man kan också vara barhuvad, då hatten är svår att an vända till moderna frisyrer. Vill man binda upp håret på gam maldags sätt, kan man ha röda eller rödgula band. På vintern kan man ha vit yllehatt eller ylleschalett.
SKORNA kan vara hemsydda näverskor med plös eller andra enkla svarta skor.
STRUMPORNA är röda, ev. svarta till sorg, av ylle eller crepe nylon. De bör inte vara alltför tunna.
YTTERKLADER: Till dräkten hör vit eller grön tröja av vad mal. På vintern kan man ha fårskinnspäls, s. k. kasung. Har man inte tröja, kan man ha en vit eller rutig yllesjal.
MAGDEN (förklädet) är den del som ger dräkten olika karaktär för olika tillfällen. Röd magd brukas vid stor högtid och fest, grön vid enklare högtid och vardagligare sammanhang, blå vid all varlig högtid och svart vid begravning och sorg. Detta bruk av olika färger har att göra med de liturgiska färgerna under kyrkoårets olika tider. Förr fanns bestämda regler för vilken magd som skulle användas vid varje kyrklig helg eller ceremoni. Här följer en kalender för kyrkbruk, som i stort följer de gamla reglerna.
1 advent – röd
2-4 advent – blå
Jul t. o. m. Trettondagen – röd
Söndagarna mellan jul och fastan – grön
Kyndelsmässodagen – röd
Fastlagssöndagen och alla fastans söndagar – blå
Marie bebådelsedag – röd
Långfredagen – svart
Alla påsk- och pingstdagarna – röd
Botdagen – blå
De tre övriga böndagarna – röd
Kristi Himmelsfärdsdag – röd
Heliga trefaldighets dag – röd
Midsommaren – röd
Alla trefaldighetsdagarna – grön
Mikaelidagen – röd
Kristi förklarings dag – röd
Alla helgons dag – blå
Domsöndagen – blå
Vid dop brukar man ha röd magd, om en flicka döps, och blå, om det är en pojke.
Vid konfirmation har man sedan 20-talet använt grön magd, men med hänsyn till högtidens karaktär anser vi att den blå mag den åter bör tas i bruk vid detta tillfälle. Vid den första nattvards gången har man röd magd.
Vill man variera dräkten med olika magder, kan man följa kyrkreglerna eller själv avgöra vilken stil som passar tillfället.
Den som är intresserad kan läsa mer i följande böcker:
Ella Odstedt: Folkdräkter i övre Dalarna.
Gruddboboken.
Matsson-Djos: Moradräkten.
Vid protokollet
Gudrun Bråmå