Hösten 1957 hade vi förmånen att börja läsa vid Skeriol, Mora folkhögskola. Lektionerna på dagtid var naturligtvis schemalagda, kvällsaktiviteterna var frivilliga. En av de frivilliga aktiviteterna var folkdans under ledning av Ragnar Lannerbro (Lasse). För oss blev valet enkelt, folkdansare ville vi bli.
Vårterminen 1958 föddes idén hos oss om ett folkdanslag på Sollerön. Med hjälp av några skerioliter, som också dansade, träffades vi första gången hemma hos Lisa och Rune Svensson för att diskutera våra planer. Intresset visade sig vara mycket positivt. Att få ihop ett lag verkade inte vara någon svårighet. Snart fanns så många deltagare att vi kunde bö1ja med träningen som kom att ske i Ordenshuset (Godtämpälåisä) och senare Sollerö skolas gymnastiksal. För musiken svarade Trapp Lars och Sturull Joan. Att dansa på folkhögskolan var ju roligt, där vi hade en duktig ledare. Nu skulle vi klara allt själva men det gick bra och efter många träningar bestämde vi oss för att ha en uppvisning.
Samma år vid midsommarens majstångsresning på Hembygdsgården dansade vi första gången för publik. Allt gick bra och vi kände oss mycket nöjda. Allt eftersom vi blev mer uppmärksammade stärktes vårt självförtroende. Nuskan och Schottis i turer var de vi började med. Vidare tillkom Oxdansen som dansades av pojkar och var mycket populär. Snart lärde vi oss även Vindmöllan, Västgötan och Väva vadmal. Vi provade också på dans till Fryksdalsmelodin. Johan Larsson, Gagnef, en känd folkdansinstruktör, hjälpte oss ett flertal gånger. Det är även han som upptecknat Sollerö långdans, år 1966, efter ett besök hos Dunder Karin Jönsson, Bengtsarvet. Hon levde 1865 – 1967 och kunde berätta om dansen.
Det var alltid lika nervöst och spännande när vi stod uppställda för att dansa. Ett framträdande visade sig alltid variera på grund av underlaget, som ibland bestod av gräs, ibland av asfalt, trä eller parkett. Sommarens värme var heller inte nådig mot våra dräkter när vi dansade. Men detta var bara bagateller när dansen gått bra och vi fick ta emot applåder. Vi dansade även i Mångberg, Fåsås, Bergkarlås, Bonäs, Fryksås, Venjan, Mora, Siljansnäs, på Gesundaberget och på Mora hotell med flera platser.
Ett folkdanslag behöver även dräkter. För flickornas del var saken ganska enkel. Det största problemet var pojkarnas dräkt, men vi hade vår skräddare Fräs Nils på Sollerön. Tyg, band och strumpor inköptes på Hemslöjden. Snart hade Nils sytt upp tio dräkter. Detta kostade pengar! Sylönen gick på 1000 kr som betalades på två gånger. Att få pengar till våra utgifter ordnades dels genom lotterier, dels genom arvoden som var 200 kr per gång. Av Sollerö kommun erhöll vi bidrag med 90 kr. En dansuppvisning på Mora ångbåtsbrygga i samband med båttävlingar, som arrangerades av Sveriges Radio, inbringade 250 kr! Januari 1962 anordnades en revy, kallad ”Dä må va hänt” som gav 1 457:50 i inträde.
Naturligtvis blev det en del oundvikliga misstag inom laget. På väg till Fåsås var inte turen på vår sida. Vi Sundet mosades rutan i vår bil av ett stenskott. Glassplitter spreds över våra magder, men till Fåsås kom vi i alla fall. När pojkarna sedan skulle hjälpa till med majstången kom en kastvind som var nära att sabotera resningen. På festen var även en vigsel inlagd. Vår förvåning var stor när det visade sig att brudgummen tidigare ”tillhört” en av våra dansare. Vi kunde dock glädjas med henne, hon var sötare än bruden. En mycket pinsam situation inträffade på Strandvägen i Mora. Det var under Postgirots cykeltävling. Vi dansade för publiken som väntade på cyklisterna. Sturull Joan spelade men repriserna var långa och svåra att hålla isär. Plötsligt var han inne på fel repris. Ilskan tog överhand, han slutade spela och gick därifrån. Fiaskot var ett faktum! Dansen slutade, men publiken verkade nöjd och applåderna uteblev inte. Att tappa sin sko under dansen hände en av flickorna när vi dansade på Ångbåtsbryggan i Mora. Vad hände med skon, ligger den på Siljans botten?
Danslagets höjdpunkt var nog ändå Tysklandsresan 1961, tillsammans med Solleröflickorna och vårt fotbollslag. Resan startade från Sollerön med Erlandssons buss. Nedfärden gick över Örebro, Gränna, Helsingborg, Köpenhamn och Hamburg. Det visade sig vid passkontrollen att vår spelman Gunnerås från Mora med tagit för gammalt pass och fick tyvärr inte fo11sätta till allas stora besvikelse.
Slutmålet var Gemünden i Sydtyskland. Redan vid samma kväll blev det en fotbollsmatch mellan Gemünden och Sollerön, som gästerna efter en jämn match vann med 3 – 2. Nästa dag medverkade folkdanslaget samt spelmanslaget i en TV-inspelning. På kvällen kom verkliga välkomstmötet i gymnastikhallen med publik på minst 500 personer. Solleröflickorna med sina felor gjorde ett bejublat framträdande. Detsamma var också fallet med vårt folkdanslags uppvisning, då särskilt Oxdansen och Vindmöllan rev ned applådåskor. De sex dagarna i Gemlinden svann fort och snart rullade bussen hemåt igen till vår svenska midsommar.
Att under mer än fyra år ha ett aktivt folkdanslag, med enbart dansare från Sollerön, känns för oss som ett litet bidrag till Solleröns historia. Under dessa år har mer än 30 dansare och omkring 5 spelmän medverkat. Med fotografier, tidningsurklipp och kassabok blir plötsligt allting så levande. Inte kom vi ihåg att det var så sto1i. Ett TACK till Er alla att vi tillsammans fick uppleva folkdansens glädje. Vi citerar Lasses ord tiIl oss:
”En gångfolkdansare alltid folkdansare”.
Inger Andersson och Anna-Britta Svensson