Lite historia
Under sommaren 2022 fick vikingagruppens järngäng frågan om vi var villiga att reparera smedjan vid hembygdsgården. Reparationerna inriktades på den gamla bälgen som egentligen är en pust och den murade ässjan och dess rökfång.
Smedjan kommer från Gesunda och är från 1700-talet. Den flyttades till hembygdsgården 1935. Pusten är märkt med 1850 och således drygt 170 år. Det fanns inget som pekade på att den renoverats tidigare så med ålderns rätt var den i dåligt skick i skinn- och järndetaljer medan de enskilda trädelarna hade klarat sig bra från röta och tidens tand.
Ässjan och rökfånget
Ässjan med härd och rökfång har farit illa. Den har murats i gammalt sprött tegel som genom åren och med fuktpåverkan vittrat. Härden och luftinblåsningen har troligen inte färdigställts efter att pusten installerats. Det hade vittrat hål i rökfånget men det kunde åtgärdas enkelt med tegelbitar och murbruk. Framsidan av rökfånget fick också en enkel slamning.
Pusten
I äldre tid var den förhärskande tekniken för lufttillförsel att använda bälg. För att få jämn och kontinuerlig lufttillförseln till ässjan användes två bälgar växelvis. Under 1800-talet blev en tvåkammarbälg vanligare och den benämns pust. I princip kan man säga att den ena kammaren är för luftintag och den andra för utblåsning. Luftutblåsningen kan på det viset regleras och göras oberoende av inblåsning.
Renoveringen av pusten
Vi började med att ta bort skinnresterna och rönnslanorna som höll fast det gamla skinnet. Många små smidda spik blev det. Längst fram, där lock och botten ledade mot den främre delen av pusten, hade man ursprungligen lagt flera lager med skinn, troligen ihoplimmat med tjära för att göra det så lufttätt som möjligt. De ledade delarna var hopsatta av smidda detaljer vilka trots sin ålderdomlighet fungerar mycket bra.
När vi väl tagit isär pusten gjorde vi rent delarna och konstaterade att allt bortsett från skinn och pip var i bra skick. För att täta i sprickor och spontar använde vi ett egentillverkat kitt. Receptet hittade vi på nätet under beteckningen Ettan. Det tillverkades av lika delar bivax och tjära. Vaxet smältes i varm tjära och blandningen fick kallna. Trots att den syntes hård hade den en förhållandevis lättarbetad konsistens. Ettan kan också användas som en sorts lim.
Backventilerna i botten (luftintaget) och i mellanbotten var mycket skickligt tillverkade i massivt men tunt trävirke och mycket lättrörliga. För att få dom att sluta riktigt tätt hade man satt skinn i kanten som en sorts packning. Vi bytte ut det gamla mot nytt skinn. Det är nu på sin plats att komma med bekännelse nummer ett. Vi kompromissade med den historiska äktheten och använde häftpistol för att fästa skinnet i det pålagda kittet Ettan.
Vi satte sedan tillbaka botten (luftintagsdelen) och monterade skinnet med Ettan och häftpistol. För att få det lufttätt i den främre delen kände vi oss tvungna att på nytt kompromissa med den historiska äktheten. Vi tog hjälp av textillim. Kluvna rönnslanor spikade vi sedan fast i kanten där skinnet fästs.
Sedan var det dags att sätta dit den nya pipen. Vi kunde använda den gamla trasiga pipen för att få en bättre passform mot den massiva främre delen av pusten. Vi använde frikostigt med Ettan och en del skinn för att få det helt tätt. Överdelen av pusten hanterades på samma sätt som undersidan.
Installation i Smedjan
Då var det alltså dags att köra tillbaka pusten till smedjan. Vi tog hjälp av Mats Wik för att återmontera pusten. Det hade varit svårt att få ut den och minst lika svårt att få den tillbaks in i smedjan men turligt nog var vi fler händer den här gången. Ställningen som pusten hänger i monterades med pusten. Provkörning och den fungerar!
Kvar att göra
Det som nu återstår innan smedjan kan börja användas är att justera luftinblåset i ässjan och arrangera själva härden, liksom att täta runt pustens pip. Men premiärsmidandet är nu inte långt borta.
Text och foton: Lars Hansson, vikingagruppens järngäng