Dialekternas framtid i Övre Dalarna har blivit en fråga av stor vikt för hembygdsvården. Skall det fornspråkliga arvet i Ovansiljan med dess medeltida ljud- och böjningsformer kunna bibehållas för framtiden och brukas rent och opåverkat i olika socknar? Eller är de märkliga sockenmålen i dag utsatta för förändringar, som i kommande generationer slutligen leder fram till ett tämligen utslätat, banalt och ”jämlikt” svenskt standardspråk?
Vid en dialektkonferens i Älvdalen den 5 sept 1987 dryftades dessa frågor. Många förslag framfördes om hur enskilda personer och studiegrupper, eventuellt även skolan, skulle kunna bidra till att stimulera och stödja känslan för en äkta dialektmiljö. Sedan ett antal år håller man på att skapa en omfattande dialektlitteratur med bygdehistoriska läsesstycken och t o m barnberättelser på olika sockenmål. De ges ut i stencilerade häften. Ljudskriften i dem är enkel och lättillgänglig för dialekttalande. Texterna är vanligen försedda med ordlistor som tolkningshjälp samt upplysningar om bygd, folk och arbetsliv i såväl gången tid som nutid. De utgör en trevlig, iärorik och lockande läsning för envar som vill veta mera om hembygdens egenart. De tjänar också på ett utmärkt sätt syftet att öka kontakten med hembygden och sockenmålen.
Som inledande grund för dialektkonferensen talade jag om dalmålens historia och utveckling, som klart visar oss att dialektförändringar inte bara hör vår tid till. De har varit på gång redan i gammal tid, inte minst i dalmålen. Av särskilt intresse i detta sammanhang är utvecklingen under medeltiden av olika diftonger ur bl a de gamla långa vokalerna i, u och y, som i Ovansiljan givit olika resultat i olika socknar och som orsakat den karakteristiska dialektsplittringen i denna del av Dalarna. Några exempel får helt kort illustrera förhållandet.
Av gammalt folk uttalas som regel orden liv och kniv på Sollerön lejv, knejv, i södra och östra Mora däremot läjv, knäjv, men i nordvästra Mora, Älvdalen, Våmhus och Orsa lajv, knajv.
Med någon förenkling av processens gång kan man säga att den ur långt i utvecklade diftongen ej i sollmålet med sin slutna första komponent e står närmare ursprungsvokalen i än de övriga. Ju längre norrut man kommer ju mer öppnas vokalen e till ä och går slutligen vidare över till a. I Orsa hör man i diftongen t o m ett starkt bakre a: knajv tenderande mot knåjv.
Beträffande beteckningen av diftongen ej i sollmål råder bland upptecknarna på ön i dag en viss tvekan. En förskjutning i uttalet mot äj är uppenbart på gång i olika byars mål. Man diskuterar livligt vilken beteckning som är riktigast i de texter som med stor sanningssträvan ges ut i den fina årsboken Sool-öen.
Redan i uppteckningar på 20-talet av dialektforskaren Bror Linden, uppvuxen på Sollerön, förekommer såväl ej som äj. Man bör erinra sig att en speciell utveckling av väntat äj till öj även sker i dialekten vid konsonanterna r, tjockt l och v. Sålunda uttalas vila: väjla och vöjla och rita, d v s ”ställa upprätt” uttalas röj ta. Här är det fråga om en fonetiskt betingad ljudförändring i viss konsonantomgivning, som inom den levande dialekten sker så att säga spontant, icke genom inflytande utifrån. Liknande vokalförändringar uppträder även i några mål i sydvästra och östra Mora, i Ore samt mellersta Venjan. I dessa trakter har upptecknats räjta och röj ta för ”ställa upprätt”, äldre dalska rita.
Trots dessa enstaka fonetiskt betingade förskjutningar av diftongens uttal kan man ändå konstatera att diftongen av gammalt långt i allmänt visar ett äldre, inledande stadium i målet på Soll än i övriga mål i Ovansiljan. Att detta begynnelsestadium av diftongen med uttalet ej, senare äj, också funnits i de nordligare ovansiljansmålen framgår klart av bl a texter på älvdalsmål från början av 1600-talet. Där har sådana ord som ”bida” (d v s vänta) skrivits beide (imperativ), ”dit” har skrivits deitt, ”likt” leicht och ”liv” leijff etc, ord som i nutida mål i Älvdalen uttalas och skrivs bajde, dajt, lajkt och lajv!
En kronologiskt särskilt intressant parallell utveckling visar i Ovansiljan diftongeringen av gammalt långt u. Även i fråga om detta fall har sollmålet långt fram i vår egen tid i äldre personers språk bibehållit ett tidigt begynnelsestadium ou, växlande med åu samt i vissa fonetiska situationer åj. Man kunde sålunda på 20- och 30-talen höra folk säga bråud för brud, såuga för suga och tåuta för fingertuta eller spånkorg os v. Men vid sidan av åus hus, sade man också åjs och måus växlande med måjs för mus, låus med låjs för lus, skåur med skåjr för skur etc. I byarna Gesunda och Ryssa kunde man hos yngre personer även höra varianter som söjga suga, möjs och sköjr, uttalsformer som eljest hör hemma i sydvästra och östra Mora jämte såjga, måjs och skåjr. I Orsa har uttalet av diftongen åj förts samman med aj(: majs, sajga, skajr).
I Älvdalen och Våmhus har däremot utvecklats en diftong au i dessa ord, som allmänt numera uttalas maus, skaur och tauta. Men att också älvdalsmålet tidigare på 1600-talet haft ett diftonguttal ou och åu för långt u, överensstämmande med nutida sollmål, framgår av de förut omnämnda texterna från den tiden. I dem läser man bl a nåugh, nough för nog, håuse (dativ) för (i) huset och åuthi för uti.
Med hänsyn till dessa förhållanden kan man måhända påstå, att ovansiljansmålet på 1600-talet haft en mera enhetlig eller ”jämlik” ljudlära. Först under de närmast följande tre århundrandena har den diftongutveckling inträffat i olika socknar, som lett fram till den splittrade ljudsituation, som den här bifogade språkkartan ger exempel på beträffande yngre diftonger av långt u.
Sockenmålen i Övre Dalarna är levande språk och som sådana ständigt utsatta för förändringar från generation till generation, vilket denna lilla ljudhistoriska studie över några diftongvarianter i sollerömål och dess granndialekter i Ovansiljan tydligt visar.