De första skriftliga källorna om Sveriges folk och historia är de runslingor som finns på runstenar. Runtecknen är de germanska folkens första bokstavsskrift. Troligen uppkom de någonstans i de sydöstra delarna av Europa något århundrade efter Kristi födelse i de gotiska eller germanska folkgrupper som invandrade frän öster eller sydost. Runskriften spred sig sedan snabbt över hela Europa. Det finns ca 3 500 runstenar i Sverige, varav ca 1 000 i Uppland. Texten på dessa stenar är ofta de efterlevandes hyllning till någon stor krigare som stupat i strid. I Dalarna har ännu ingen runsten hittats, vilket kan tyckas märkligt, men kanske kommer någon sådan i dagen även här. Solleröns vikingar har säkert också använt sig av runskrift, men deras skrivarmöda har skett på förgängligt material och är borta för länge sen. Eftersom de runskrifter som finns bevarade är inhuggna på stenar har det funnits en spridd uppfattning att runor frän början var utformade för att huggas i sten. Detta är säkert ett felaktigt antagande. Runor skurna i trä var säkert det dominerande, men trä är ju ett snabbt ruttnande material. Där har säkert mycket kunskap om vår historia gått förlorad. Under 800-talet ändrades det gamla 24-typiga runalfabetet till en 16-typig variant.
Under vikingatiden kom munkar utsända av den katolska kyrkan för att sprida den kristna läran i Norden. De rapporter som dessa munkar skrev till sina överordnade var skrivna på pergament, alltså skinn som var särskilt berett för ändamålet. Språket var latin. Så småningom kom också skrivkonsten att användas i det svenska samhället, främst då inom kyrkan och rättsväsendet, men fortfarande var latinet det dominerande språket. Det språk som fanns i Sverige vid denna tid var enbart ett talspråk, med många lokala varianter. Något enhetligt svenskt språk fanns alltså inte. Från 12- och 1300-talen finns dock enstaka handlingar som är skrivna på gammal svenska.
Den första Solleröbo som finns namngiven i skrift kan möjligen vara den Herlinger som finns omnämnd i ett dombrev från år 1325. Han står som Solds representant bland tolvmännen, alltså det som nu heter nämndemän. Tinget behandlade en tvist om en skogstrakt någonstans öster om Siljan. De tvistande var Olaff och Hallander i Lexand sokn samt Hal och Biörn och löns i Orissa sokn. Tinget tilldömde Lexandkarlarna och deras arvingar skogen till ewerdeliga ego.
Det finns exempel, ända in i vår tid, att flera hundra år gamla dokument har använts som bevismaterial i rättstvister och även i många fall påverkat domslutet. Gamla handlingar har t ex kommit till användning i tvister mellan domänverket och privatpersoner om äganderätten till skogsmark.
Sollerö församling äger ett unikt dokument från år 1440. Detta är skrivet på gammal svenska och på pergament. Det behandlar en tvist mellan Solleröbor och Vikabor om fisket i Ryssån.
Papper som skrivunderlag fanns knappast i Sverige före år 1500. I mitten av detta århundrade började en viss tilverkning att komma igång, men varken behovet eller tillverkningstakten var särskilt hög till att börja med. Detta papper tillverkades av lump, alltså gamla kläder och annat textilmaterial. Denna lump revs och finfördelades för att sedan blandas med vatten och något bindemedel och sedan formas till ark. Efter torkning och andra processer hade man ett papper som var användbart som skrivunderlag. Grycksbo pappersbruk blev senare en stor tillverkare av detta papper, naturligtvis efter många förbättringar av den första hantverksmässiga tillverkningen. Grycksbo har nyligen återupptagit en gammal hantverksmässig tillverkning av finare skrivpapper. Man avser att använda detta papper till finare trycksaker för jubileer och liknande, men även i den grafiska industrin. STORA AB gjorde t ex en trycksak till sitt 700-årsjubileum på detta papper. Papperet tillverkas av lin eller bomull.
Man skrev med vingpennor som spetsades på lämpligt sätt. Det talas om gåspennor, men gäss fanns väl knappast här. En import från sydligare nejder är väl inte utesluten, om nu inte våra stora skogsfåglars vingpennor var användbara. Vid mitten av 1700-talet kom de första stålpennorna i marknaden. Dessa kom från Tyskland., men någon allvarlig konkurrent till gåspennorna blev de inte förrän i början av 1800-talet när man kom på att förse pennorna med en skåra i spetsen. Detta gjorde att bläcket flöt jämnare.
Bläck finns det många gamla recept på. Munkarna var, som i många andra sammanhang, framstående även på detta område. Sot uppslammat i vatten eller lim var vanligt. Ett avkok av galläpplen med tillsats av järnvitriol och en indigolösning gav ett mycket beständigt bläck. Växtsafter ingick i många mer eller mindre hemliga recept. I Sverige startades fabriksmässig tillverkning av bläck år 1868 av Barnängens tekniska fabrik i Jönköping.
Under 16- och 1700-talen blev mycket av de äldre handlingarna bokstavligt bortskjutna. Sverige förde många krig under denna period och gammalt skrivmaterial var ett idealiskt material som förladdning i dåtidens musköter och kanoner. Krigsherrarna tog det som de ansåg sig behöva av gamla handlingar från kyrkor och offentliga institutioner. Någon tanke på att gamla dokument skulle sparas till eftervärlden fanns tydligen inte, då lika litet som det finns idag på vissa håll.
Erik Pettersson