Deras inverkan på bygden och odlingslandskapet
1. Ett ohållbart äldre jordbruk med skogsbete, slogmarker och ensidig spannmålsodling
Sett på 100-150 års sikt har jordbruket i Sverige och i världen genomgått en revolutionerande utveckling, även om förändringarna tagit tid. Detta gäller också Sollerö socken. Under 1800-talet och några årtionden in på 1900-talet levde nästan alla socknens invånare (ca 1900-2000 personer) på livsmedel från eget jordbruk och egen boskap, medan nutidens befolkning (drygt 1700 bofasta 2021) bara undantagsvis har tillgång till egna eller närproducerade livsmedel. Skördarna i äldre tider var dock svaga bl.a. genom ensidig odling av spannmål på åkrarna och genom att stallgödseln inte räckte till. Åtminstone till 1800-talets slut var fäbodsystemet nödvändigt för att klara livsmedelsbehovet. Men genom radikala förändringar kunde åkermarken på ön och i de närbelägna hemfäbodarna fr.o.m. 1900-talets första årtionden producera tillräckligt med foder och spannmål. De långt bort belägna fäbodarna övergavs då, och skogen tog över där. Gårdarna i socknen, vanligen med bara 2-4 mjölkkor, var dock för små och olönsamma, när rationalisering och mekanisering svepte fram över landets jordbruk efter andra världskriget. Åkermark lades ned. Men bl.a. köttdjur, fritidshästar och får kom att bidra till att större delen av odlingslandskapet hittills förblivit öppet på Sollerön. Vilka var då orsakerna till dessa olika förändringar?
Här i den första (del I) av två sammanhängande uppsatser om jordbrukets utveckling inom Sollerö socken från omkring mitten av 1800-talet till nutiden beskriver jag något om äldre tiders jordbruk. Detta innefattar fäbodväsendet, med skogsbete och med slåtterängar på magra marker och myrar i skogarna på fastlandet. I del II tar jag först upp de stora förbättringar som så småningom uppkom tack vare ny jordbruksteknik. Därefter försöker jag belysa, hur moderniseringen av samhället under 1900-talet påverkat jordbruket och odlingslandskapet i socknen.
Djurhållningen vid fäbodarna tog all mark i anspråk på Soldskogen
I Sollerö socken växte det fram ett fäbodväsen, som var mycket väl utvecklat och organiserat. Detta nådde sin kulmen ett par årtionden före 1800-talets slut. Systemet innefattade då tre slags fäbodar: 1) hemfäbodar, närmast Siljan (Gesunda, Ryssa, Mångberg, Björka, Åsen, Borrberg, Lövberg och Flenarna), 2) mellanfäbodar (Hållen, Rossberg, Nedre Garberg, Umsi, Råberg, Gottland, Bosberg, Rådlösa, Pinan, Nybodarna, Öland och Vådsjöbodarna) samt 3) längst bort på Soldskogen långfäbodar (Gäddtjärnberg, Görsjöberg, Karaberg, Sävsjöbodarna, Läberg, Säxen, Sälen, Lindan, Övre Garberg och Oradtjärnberg). Utöver en gård på Sollerön kunde varje familj ha tre olika fäbodgårdar, dvs. en av varje nämnt slag, eller två, t.ex. en hemfäbod och en långfäbod. I dem vistades man med husdjuren periodvis under vår, sommar och höst. Normalt uppehöll man sig 28-29 veckor i fäbodarna, dvs. mer än halva året. Gårdarna i hemfäbodarna var lika utbyggda som hemma på ön. Vid dem hade man åker, skogsbete och en del slåttermark (för hö till vinterfoder). Vid mellanfäbodarna fanns slåtterängar, skogsbete och inom vissa av dem även åker. Vid långfäbodarna bedrevs en mycket omfattande slåtter på ängar i skogen, på myrar och på den s.k. täkten intill fäbodhusen. Detta foder kördes vintertid till Sollerön, eftersom höskörden där inte alls räckte till. Liksom vid övriga fäbodar vallades djuren till olika skogsområden (s.k. gässlor) för att systematiskt beta av gräset. Allt bete blev utnyttjat till bristningsgränsen i hela socknen.
De längst bort liggande fäbodarna låg omkring 3 mil fågel-vägen från Solleröns centrum.
Vägen till dem gick dels på stigar och kärrvägar över andra fäbodar och dels via landsvägen Vika-Kättbo.
Slåtterängar på Sollerön i äldre tider – marker med stor biologisk mångfald
Även på Sollerön fanns det omfattande slåttermarker. Mellan Norrviken och Sörviken ligger en stor myr, Sjöbotten, även kallad Roteslogmyren, som användes för slåtter in på 1900-talet. En annan typ av slåtterängar var s.k. hackslogar (lövängar). Dessa avsåg mark som ej odlats upp utan endast befriats från buskar och träd genom slåtter och röjning, så att öppna, örtrika ängsytor i vacker omväxling med lövträdsdungar utvecklades. Man slog gräset med lie på de öppna ytorna. Lövtäkt till foder förekom också. Hackslogar fanns på många håll utanför åkerområdena på ön, bl.a. i Bråmåbo, nedanför Gruddbo, i Klikten (Brunnsänget) och i Utanmyra ned mot Norrviken samt på en hel del mark som senare odlats upp, såsom Kulånisänget och Rannmyren på södra delen av ön. Hackslogar fanns också vid flera fäbodar.
Jämför med nutida bild i del II!
Med det skördade höet och lövet bortfördes emellertid växtnäringsämnen från lövängarna, så att marken blev näringsfattigare med tiden. Lövängar eller hackslogar gödslades aldrig, men naturen motverkade delvis försämringen, genom att ”träden gödde marken med sina blad och löv”, som Linné lär ha uttryckt det. De djuprotade lövträden och buskarna hämtade upp växtnäringsämnen (fosfor, kalium, kalcium osv.) ur markskikt som annars var otillgängliga för de flesta örter och gräs. På så vis kunde lövängen fortsätta att producera hö under lång tid. Genom bortförseln av näringsämnen med höet blev dock gräset tunnare och skörden sämre med åren. Detta gynnade emellertid lägre växter, som annars inte klarade konkurrensen med högväxande gräs m.fl. arter. Vidare slogs lövängarna rätt sent på sommaren, så att ett stort antal växtslag hann fröa av sig. Allt detta bidrog till en rik flora och stor biologisk mångfald i övrigt vad gäller insekter, fåglar m.m.
På en hackslog på Sollerön, som fortfarande hävdades på 1930-talet, har en rik flora beskrivits i ”Gruddboboken” (s. 34-35). Den avser en undersökt plats i nuvarande lövskog nedanför åkerområdet sydväst om Gruddbo. Här fastställdes minst ett 50-tal örter, gräs m.fl. växtslag, alltså en mycket artrik biotop som också var typisk för andra hackslogar på ön. När slåttern senare upphörde på lövängar som denna, trängde höga växter såsom älggräs och högväxande gräs ut de lägre arterna, så att växtsamhället blev artfattigare. Samtidigt följde igenväxning till skog.
Höet från hackslogarna och övriga slåtterängar på Sollerön räckte dessvärre bara till en del av husdjurens foderbehov under vinterhalvåret. Detta gav i sin tur otillräckligt med stallgödsel till åkrarna, där man odlade spannmål, potatis, ärter m.m. Det var som nämnts också nödvändigt att hämta vinterfoder från slåttermarkerna långt bort på Soldskogen. Så förblev det till 1900-talets början.
Ett icke hållbart jordbrukssystem på Sollerön bl.a. genom brist på stallgödsel
Stallgödseln var en bristvara. Den begränsade dels skördenivån på åkrarna och dels den åkerareal som kunde gödslas och därmed odlas. Skogsbetet vid fäbodarna medförde dessvärre, att man gick miste om den gödsel som hamnade där. Nattetid hölls dock djuren inomhus hemma i fäboden, och stallgödseln därifrån spreds sedan till gräset på ”täkten” intill husen och på åkrarna där, om sådana fanns. Höet från täkten samt från ängarna och slogmyrarna (starrhö) på Soldskogen kördes som antytts till Sollerön på slädföre under vintern. Utfodringen av djuren gav sedan stallgödsel. Med fodret förflyttades på så sätt en hel del behövlig växtnäring från Soldskogen till Sollerön. Men detta räckte uppenbarligen inte.
Fäbodsystemet medförde nämligen, att husdjuren endast vistades en mindre del av året på Sollerön. Det var bara från slutet av året till månadsskiftet april-maj. Därmed producerades alltför lite stallgödsel på själva ön för att täcka åkergrödornas växtnäringsbehov. När höet tog slut på Sollerön, fördes djuren till hemfäbodarna, vanligen i månadsskiftet april-maj, och därifrån efter hand till övriga fäbodar samt vid sommarens slut tillbaka till hemfäbodarna. Där lät man djuren stanna ända till i december för att ”stilla upp” vinterfoder som producerats däromkring. Detta innebar dessbättre mer stallgödsel i hemfäbodarna, och därmed mer växtnäring till åkrarna där.
På åkrarna på Sollerön och i fäbodarna odlades i äldre tider som nämnts så gott som bara säd, dock även lite ärter (s.k. gråärter) och potatis. Säd kunde bara odlas några år, och sedan måste åkern läggas i träda (utan gröda) för att jorden skulle få ”vila”. Orsaken var dels den begränsade stallgödseltillgången och dels ogräsproblem bl.a. genom ensidig spannmålsodling. Inom Sollerö socken låg vanligen en fjärdedel (ibland en tredjedel) av den odlade jorden i träda. Skördarna blev ändå mycket låga. Det hade i det långa loppet inte gått att tillräckligt försörja en växande befolkning med det rådande odlings- och djurhållningssystemet.
Samverkan och gemenskap: en del av fäbodkulturen
De förbättringar av jordbruket, som så småningom kom (se del II), bidrog till att undanröja de nämnda problemen men medverkade även till att fäbodarna efter hand lades ned. Man slapp därmed mycket av det slitsamma arbete som fäbodväsendet innebar, med bl.a. höbärgning på avlägsna skogsängar och myrar. Men fäbodlivet innebar inte bara slit. Det gav upphov till ett levnads- och arbetssätt präglat av samverkan och sammanhållning människor emellan. Mycket arbete utfördes i samarbete såsom ”buföring” (flyttning till eller mellan fäbodarna), slåtter, tröskning, lagning av gärdesgårdar och vallning. Detta skapade gemenskap. Äldre soldbors berättelser vittnar också om trivsam samvaro, när grannar exempelvis samlats i någon fäbodstuga på kvällarna eller när vallkullor (soldmål: gässlkallär) kom vandrande till någon grannfäbod för att träffa ”kollegor”. Likaså kändes nog samhörigheten och gemenskapen stark gässlkallär emellan under deras och kornas vilostunder mitt på dagen kring elden på s.k. sovholar (rastställen) under skogsbetet, medan röken fredade de idisslande djuren från ettriga insekter. I publicerade berättelser om det försvunna fäbodlivet anar man glädje över sådana minnen men ibland också saknadens vemod.
Litteraturförteckning
- Frödin, J. 1925. Siljansområdets fäbodbygd. Skrifter utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund, nr 5, 325 s.
- Gruddbo på Sollerön, en byundersökning (”Gruddboboken”). Red.: Berg,
- G. och Svensson, S., Nordiska Museets Handlingar, nr 9, Bokförlagsaktiebolaget Thule, Stockholm 1938, 583 s.
- Lindberg, A. 1983. Björka förr och nu. Sool-Öen 1983, Sollerö hembygdsförening, s. 20-31.
- Montelius, S. 1983. Fäbodväsendets storhet och undergång. Sool-Öen 1983, Sollerö hembygdsförening, s. 5-17.
- Selander, S. 1955. Det levande landskapet i Sverige. Andra upplagan. Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 492 s.
- Sterner Jonsson, L. 1983. Fäbod i omvandling. II. På gamla fäbodstigar. Sool-Öen 1983, Sollerö hembygdsförening, s. 84-90.
- Wik, M. 2015. Boskap och odling. Sool-Öen 2015, Sollerö hembygdsförening, s. 119-127.
Se del 2 här: Jordbruksrevolutioner i Sollerö socken del 2 – Sollerö hembygdsförening (sollero-hembygd.se)