Jänn nyårsafton i slutä åv aditoundratalä

Mormor mäj, »Rullugårds-Ann« kållät däm on mytji åv, men um ä kam nå brev äld nå a ännä så stodd ä Erik Olof Jönssons e-a Grudd Anna Matsdotter. 0 va je litä uvanli kvinnfok upå fler vis å add je fömåg tä »känn å si« ur o sulld djärå ibland. Då o va bar ti år gåmål (o va född 1849) å däm va i Bårrbjer upå ostn, så ändät je nåt att jän varg add duvå ta si in genum gluddjän å ta si je djet ini fjosi. Djeti add stjäll å si, å upå nåti add däm ärt je stjäll nidi Trappgard, så däm trodd full att ä va nån frå Mångbjer så add aft takkor bårt å duvå finnat däm å gändji em min däm upå nåti, å att djeti add duvå ta si åjt sjov å fia nidi Mångbjer. Så då stjikkät däm åv doda tiårs kullo, o skulld go nidi Mångbjer å sjå um djeti va da. Män då o kam litä nid um Trappgard så va ä så ä ädd nån fändji i on å bridi on tvertfö å sagt: »Däjn ska du go.« 0 djikk däjt o vårt vändadn, å då låg djeti da undär jenum båsk ijelrivin bar någä meter frå väjm, å vardjän add rivi åv ännä jorä.

Då mormor va adito år gåmål så djyftät o si min lärk Ull. län sumår då däm va i Åsim min tjynär å add gäta umsta upå mårgån, så kam int je åv tjym emat upå kvälldn fast odror kam att. Däm skulld full båtå letatt tjyri nästa dag då, mormor å kalln. lnå däm djingg så fåll mormor å kni ata jenä säät ini stugun å bad Gud att an skulld jop ännä finnatt tjyri. Däm trodd full um o add kunna bi ättär någär nittär mot Svartntjänn, så däm figdäs a sudum Åsbåkkan, män då stanät mormor å säjd a kallim: »Näj, Guds And se mi att i ska go a döda åldi. »Å håjäj ur dum du duv då va i åll tidär«, säjd kalln a änä. »Ja du få djärå ur du vill, män i gor däjt i kännär att i ska,« svärät mormor. Morfar fortsättät nittär mot Svartntjänn, män mormor djikk deräkt båtå fannatt tjyri å då add o litna, så ä va bar tä ta kåvän å sländj an yvyr ärdi å knallåv emat, å tjyri låg i älum a änä el tidi.

Mormor egd em näst våss i Kulårum undjifär trätti senäst åri o livdä. 0 va bra nug dov sä o va umkringg sexti år gåmål, så o ärd full int nå vänd odror akkoderät um, män o add jätt utroli minn å va duktin tä berätta. län kvälld såt o å tänkt full upå gambäl tidär, å sä frågät o faad sä: »Tror du att du ädd kunna bränn brännvin du ä?« »Näj ä a int i je aning um ur ä gor til, å åldär a i aft nå bruk fö nå äld«, svärät faad. »Ja män i tror att i ädd kunna än i«, säjd mormor, män o add då ålder nå bruk fö nå o äld.

Ä va full int um mormor i skulld skriv äld, män ä vårt so ändå, då i tänkt upå vänd brännvinä ädd kunna ställ til jän nyårsafton i slutä åv aditoundratalä. Ä va Ållfokas tur tä ågg vid a prästim eta årä. Däm add jätt skogstjyft västi Våländji så djikk frå landsväjm å nida sjom, å da add däm äddji å ställa i årdning vidn så skulld tjöras upå nyårsafton. Farfar va trätt um mäna, så däm add akkodera att faad skulld tjör först vändo, å sä skulld farfar tjör odär lassä. Faad va upp tidåt å djärdåv vändo men då an kam att sä an add böta åv upå prästgardim, så va int farfar em nå, så fasmor säjd: »Ja, Olans Jons a byrtå go jän, å däm a byrtå sylt å såjp, så ä e full int nå ana råd äld du få fårå je vänd til.« Faad tog si bar je tupp å fo. Då an kam att ätter ander vändan så add ä inna byrjå bi mörkt, å fasmor add inna go uti fjosä, män o add koka je gryt åv tjöt å päron å rötär inå o djikk åjt, så faad skulld få nå isi då an kam att. Då an kam ini stugu så såt dömda båd kallär ata bordi å add nästan itir tjötgryton o, å sä add däm jän brännvinsputäl upå bordi. Då tog Olans Jons brännvinsputäln i nävån å djikk bårtämot faad å säjd min fösmädligäst rösti an duvd: »Jaa, du kan full få jän sup do o fast du e goodtämpäl.« »Ta undå putäln anas få du ångär di,« säjd fadä. »Åå, byrjär då å måskupp di o ä?« svärät Olans Jons å kam ändå nämmär min putäln. Utåfö tä täntj si fö nå, så smetät faad til a putälim min flatandn så an flog frarni yppispisn da ä brann je dukti brasu. Putäln fosund å ä vårt jän knall såmä skapli bysskot då spritn tog jäld å ä slo upp jän lugå så nådd attum umsäldi å ållt upi tatjä. »Kum sum vir go i å du nu, du anär int ur litt du e,« säjd farfar a Olans Jons. »Å ädd int däm gändji då. vet int i vänd så ädd ända,« brukät faad säj då an berättät, »fö då va i så jälåk så i kund ädd gart vänd såmälst, i va full bå jälåk å rädd, i ädd ju rent åv kunna bränn upp stugu o bar fö eta ljot brännvinä.«

Lars Håll

Ordlista: