Sollerö socken var fram till 1775 en sättung, ibland kallad fjärding,*) inom Mora socken. Solbygge sättung som den kallades, hade dock en större omfattning än den blivande socknen. Bl.a. var gränsen mot den ur moderförsamlingen redan 1607 utbrutna Venjans socken, oklar ända fram till att den drogs upp och fastställdes i samband med storskiftet vid mitten av 1800-talet. Även gränsregleringen mot Mora genomfördes först på 1840- talet, också under storskiftet. Därförinnan hade tvisterna varit många. Vintervägen västerut hävdades av solleröborna som den rätta skiljelinjen mot Strandbygge sättung (byarna Vika, Vinäs och Utmeland).
Redan i landskapslagarna fanns bestämmelser om väghållning, och i 1734 års byggningabalk intogs för hela landet gällande regler för olika typer av väg. Om vinterväg stadgas där: ”Almän vinterväg öfver siöar och mossar skal var by för sina ägor utstaka , ther isen starkast är, och minsta fara: Ther store sjöar äro giöre thet socknarne, som theromkring ligga—-. Häradsfogde hafva ther inseende å, at sådant i rättan tid sker.—-” Även länsman utövade tillsyn.
Eftersom vintervägen (Havsgatan) hävdades som gräns mellan byar bör, enligt lagen, vägansvaret ha varit delat mellan berörda byar. Som vi i det följande kommer att se, var man djupt oense om rågångens läge. Hur kom man då överens om vinterväghållningen? Den frågan är obesvarad.
Vintervägens läge i förhållande till nuvarande gräns och allmän väg (karta på följande uppslag) samt något om tvisterna redovisas i denna uppsats utan att vara uttömmande.
*) Benämningarna torde, med nedan angivna betydelser, kunna tolkas så att Solbygge sätting = en sjättedel av Mora socken, men ibland ansågs den vara en fjärdedel: Solbygge fjärding. Enl. Nordisk Familjebok (1951) var sätting el. settung, setting, sjätting under 1500-talet ett kameralt mått på grundskatteskyldiga fastigheter. Fjärding var fjärdedelen av ett härad eller skeppslag.
Tvist om fiskerätt 1440
Sollbyggama och rågrannama på morasidan har under århundraden tvistat om var gränsen dem emellan skulle gå. Den första dokumenterade tvisten gäller rätten till fiske i Siljan utanför Ryssåns utlopp. Gränsen fastställdes den 14 november 1440 till solleröbornas favör i häradshövding Peter Frömundssons dombrev: från Rattholmen i Siljan norr om Sollerön via ett grund, ”gryffuahar” till Sundholmen och Ryssholmen till Ryssa råsten på fastlandet. Därifrån ”haffsgata” till Judsby. Dessutom anges att ”haffsgata” var ett led i en ännu tidigare ”synegången” och av vittnen styrkt gränsdragning mellan sollbyggarnas och vikakarlarnas marker. Ryssa råsten är fortfarande gällande gränsmärke (se foto). Tyvärr är den ursprungliga hjärtstenen, avbildad i Gruddboboken (s. 170), ej kvar. Jag efterlyste den i Mora Tidning den 14 dec. 1994. Jag fick svaret att den sedan länge är inmurad i en stugas bakugn i Ryssa. Den har årtalet 1777 inhugget.
I Frömundssons dombrev omnämns havsgatan för första gången med angiven sträckning fram till Judsby. Men forskarna är ej ense om vilken by som avses: Öje eller Kättbo och även i övrigt föreligger tolkningstvister. Dombrevet innehåller nämligen ingen lägesangivelse för sträckan mellan Ryssa och Judsby. Solleröboma hävdade med goda skäl att det var den urgamla vintervägens sträckning som avsågs.
Missnöjda Vikabor
Nästa konflikt om rågången avgjordes 1506 då lagman Erik Trolle på riksföreståndare Svante Stures uppdrag avvisar vikabornas krav på större del i fisket än vad 1440 års gränsdragning medgav. Inte heller detta beslut undanröjde vikabornas missnöje. År 1509 fick kyrkoherden i Mora i uppdrag att bilägga tvisten. Därefter har ej hittats någon dokumentation om laga åtgärder förrän 1618. På ett lagmansting blev då gränsdragningen från 1440 på nytt upprepad och stadfäst. I en uppsats i Gruddboboken ( 193 8) skriver Sölve Netterbladt: ”Av protokollen far man ett intryck, att det skulle vara vikamännen, som mot lag och rätt gjort intrång på solleröbornas rättmätiga mark och vatten”. Upprepade domar fastslog ju sollbyggarnas rätt.
Men tvisten fortsätter. 1618 års lagmansdom fastställdes 1619 av Gustav II Adolf för att omgående överklagas av vikaborna. Landshövdingen agerar därpå genom att förätta syn och 1637 fastställdes den gamla gränsen på nytt. Denna gång efter förlikning där sollbyggarna överlåter en myr- och skogsslog kallad Knuppflåt belägen väster om Venjanssjön.
Nya intressenter
Hittills synes tvisten ha rört rätten till fiske och i viss mån slåtter. I och med att Siljansfors Bruk etablerades 1738, kom nya intressen in i bilden. Skogen fick värde som energiråvara.
År 1752 genomfördes en lantmäteriförrättning med avsikten att utbryta skogsmark för Siljansfors Bruks behov. Detta behov visade sig helt omöjligt och förättningen inställdes men återupptogs 1764. Även då utan skogstilldelning (se Andersson 1996: Siljansfors Bruk – Moras första industrietablering, s 57 ff).
1764 års förrättning slutade med att sollbyggarna ännu en gång blev oöverens med rågrannarna om gränsdragningen, nu även med Siljansfors Bruk som ny intressent. Lantmätaren lämnade frågan öppen att inför ”domaren i orten detta mål anhängiggöra”. Så kom också att ske.
Havsgatan kartläggs
På landshövdingens förordnande genomförde lantmätaren Georg Tillaeus under åren 1767-1768 en förrättning med bevarade protokoll från sammanträden med sakägarna samt kartläggning av ”twisteparken” mellan ovan nämnda byar (LMa, akt Mora nr 14). Nu hade solleröborna även fått Siljansfors bruksägare som motpart. De ställde sig på Vika bys sida, dels genom att bruket förvärvat mark i byn men även i övrigt sammanfallande intressen om markförvärv genom ändrad gränsdragning. I övrigt var motsättningarna stora mellan bruket och Vika by.
Förhandlingarna vid lantmäteriförättningen och efterföljande häradssyn och dom 1769, kom att i stor utsträckning handla om vad som menades med Havsgatan och dess sträckning västerut från Ryssa råsten. Brukspatron Sevallius hävdade, liksom ombuden för Vika, Vinäs och Utmeland, att vintervägen som solleröborna kallade Havsgatan, endast var deras pretention (anspråk), medan den verkliga Havsgatan hade en helt annan sträckning än vintervägen. De hävdade bl.a. att Havsgatan fått namn av Stora och Lilla Havsundsberget (numera St, och L. Asunden) mellan vilka de menade att den gick fram. Strandbyggebornas gränsmarkering på Åsklack (Kvarnstensberget ?) underkändes av rätten. De fick liksom bruksägarna, ej heller gehör i övrigt för sin mening om Havsgatans sträckning. Den av solleröborna påstådda gränsen Havsgatan erkändes ännu en gång och fastställdes en!. den nya kartan från Ryssa råsten till Kättbo.
Uppkomsten av benämningen ”Haffsgata”?
Bror Linden (1950) berättar att Havsgatan enligt äldre sollbyggare var ”en snögata, vintervägen västerut från Ryssa”. Den underhölls genom öns soldatrotar, stakades och plogades. Vid behov kommenderades, genom ”länsmannen och rotarnas huvudbönder”, ut folk för att göra vägen farbar. Inget nämns om ifall grannbyarna deltog i underhållet.
Linden för också resonemang om namnets uppkomst och avslutar med: ”För min del menar jag att Havsgatan betyder vägen som på längre sikt leder till havet”. I vårt fall betyder det vägen över Västerdalarna och Värmland till Norge och havet. Den tolkningen delas inte av andra forskare.
Albert Nilsson (Gruddboboken, s. 371) menar att namnet bör höra samman med Hafflotmyren och troligen även med Stora och Lilla Asunden som tidigare hetat Havsundsberget (1769). En liknande och mera utvecklad tolkning framfördes vid lantmäteriförrättningen 1768 av en lantmätare Gessrén från Falun. Han var kallad som ombud för sollbyggarna. Gessren menade att Havsgatan fått namn av ”flytande vatten från 2:ne myrmossar, affljot dalspråk af flyt, afflyts Gata”. Men ortsborna ”lägger alltid H i talet framför en vocal där det ej borde vara, men tager H bort varest det bör stå”. I protokollet är följande exempel medtagna: av blir hav, hav blir av, herre blir erre. Således läggs ett H till Afflyt och blir Hafflyt. Afflyts gata har genom abbrivation blivit Afsgata hos gemene man. Men ”litterata män som skrefvit” de gamla handlingarna har tillfört H och namnet Hafsgatan uppkom (med senare stavning Havsgatan).
Lindéns förklaring av namnets uppkomst är kanske något långsökt men inte helt fel. Vi bör kombinera hans ”väg som på sikt leder till havet” med Gessrens närliggande tolkning. Detta bör vara rimligt, om man betänker att vår bygd, ända till början på 1800-talet var hänvisade till vintervägar för tyngre eller skrymmande transporter över längre avstånd. På fastmark, över hedar, berg och dalar, fanns för kommunikation med avlägsna bygder endast klövjestigar och ridvägar. Vintervägarna drogs över myrar och sjöar och fordrade ringa markarbeten för att vara farbara sedan vintern inträtt med snö, frusna myrar och isbelagda sjöar. Efter plogning eller snöpackning blev även långväga transporter möjliga med hästdragna slädar. Kanske handelsfärder utsträcktes från siljansbygden över Västerdalarna, Värmland och Norge till havet? I så fall kan den vinterväg som lokalt fått sitt namn av den blötmark den drogs fram över, även göra skäl för Lindens tolkning.
Varför inte även spekulera med stöd av Solleröns gravfält från 1100-talet och de fynd av herremanskaraktär som där gjorts? Var Sollerön centrum i det landskap i Svea rike som norrmännen döpte till ”Järnbäraland”? Historiker (Tunberg m.fl.) menar att därifrån har järnprodukter av myrmalm sedan urminnes tid varit handelsvaror på marknader i Norge. Kanske gick transporterna av järnet, helt eller delvis, på ”vår” vinterväg! Mera tveksamt är om den politiska grupperingen ”birkebeinama” med sin nyblivne ledare Sverre, vid påsktiden 1177 nådde Järnbäraland via Havsgatan. Visserligen färdades de, enligt Sverresagan, över stora myrar och täta skogar med stora ”bråten” i en tid då snön töade bort och isarna gick upp. Men även älvdalingama gör anspråk på en sägenomspunnen kungafärd. Olov Dofs i Lövnäs berättade 1958 för mig, att en skatt från en sådan färd ligger gömd i en bergssluttning mellan Lövnäs och norska gränsen! Den är ännu oupptäckt och, vad jag vet, ej närmare bekräftad.
Tunga transporter för Siljansfors Bruk
Havs gatans delsträcka från Siljans strand vid Ryssa till Siljansfors ( ca 8 ½ km) hade under åren 1738-1876 mycket stor betydelse. Från hamnupplag på Skålnäs fraktades vintertid järnmalm, allehanda material och förnödenheter till Siljansfors Bruk. I motsatt riktning, från Siljansfors till hamnen gick hästforor med brukets produkter: stångjärn, knippjärn, spik och diverse järnmanufaktur, för vidare transport ut på världsmarknaden. Till min bok (1996, s. 47) gjorde jag en uppskattning av mängden gods under år 1848. Det året förbrukade järnbruket ca 1700 ton järnmalm och 275 ton kalksten förutom okänd mängd andra förnödenheter. Från bruket transporterades ca 600 ton järnvaror. Sammanlagt transporterades på vägen detta år ca 2600 ton malm, kalksten och järn. Härtill kommer alla andra förnödenheter såsom byggnadsmaterial, livsmedel m.m. Den totala transportmängden kan uppskattas till minst 6000 hästlass a 450 kg. Om vi antar att snöföre gjorde Havsgatan farbar under månaderna januari – mars eller 75 vardagar, trafikerades detta vägavsnitt med 80 hästlass per dag! Socknens livligast trafikerade väg?
Slutlig lösning
Som nämnts i inledningen blev det först vid storskiftet på 1840-talet som den slutliga gränsbestämningen gjordes. Vintervägen blev, som vi sett, vid flera tillfällen fastställd som gräns, sista gången 1769. Som kartan s. 28-29 visar, gjordes avsteg från 1769 års gräns vid storskiftet. Betydande arealer överflyttades till Mora s:n.
I domskälen 1769 anges att fäbodar söder om Havsgatan kommit att tillhöra strandbyggebor genom arv, gifte eller fång, men skogen tillhörde ändå solbyggarna. Venjansbor hade vid Kättbosjön Bästenbergs fäbod, hela 1 ½ km in på solleröskogen. Vid storskiftet tilldelades fäbodskog till resp. fäbod och den överfördes till skifteslag i Mora, och Bästenberg fördes till Venjans socken.
Genom en lantmäteriförrättning 1846 upprättades en karta över den nu gällande gränsen från Siljansfors till Siljan (akt Mora nr 45). Kartan finns i lantmäteriets arkiv men beskrivningen saknas. Gränsen fastställdes den 30 mars 184 7. Därmed ”infångades” ovannämnda fäbodskogar samt förvärv som Siljansfors Bruk gjort av solleröborna. En mindre sådan affär har jag redovisat i Sool-Öen 1994 (sid. 12-16). Ytterligare förvärv har gjorts. Nettelbladt (Gruddboboken 1938) omnämner att sockengränsen ”bildade ett knä som den gör ännu i dag” på grund av att bruket förvärvat skogsmark. Detta ”knä” lokaliserar han till Kättbosjön ( sid. 175), vilket är ett uppenbart misstag. Den marken avser Bästenbergs fäbodskog och har aldrig tillhört Siljansfors. Däremot har bruket tilldelats ca 120 ha direkt på sydsidan om Havsgatan vid Siljansfors herrgård. Även där bildar rågången ett knä som fångar in mark till bruket. Däri torde ingå även den tilldelning av fäbodskog till bruksägamas förvärv i Gruvans (”Grufwoms”) fäb. För den jordbruksmark som bruket förvärvat av solleröbor, tilldelades skogsmark efter de regler som gällde vid skiftet. Ett sådant exempel torde vara den tredjedel av arealen i d.s.k. Siljansforskilen som ägdes av bruket (karta sid. 28). Även brukets övriga tilldelning skedde, liksom för alla andra byar, efter uppmätning av inägorna. Bruket tilldelades aldrig någon s.k. rekognitionsskog (rekognitionsskog = till bergshanteringens stöd anslagen kronoskog).
Vad blev det kvar från 1440?
Av alla under århundraden dokumenterade gräns lägen, finns efter storskiftet inte mycket kvar: Ryssa råsten ligger fortfarande i gällande gräns. Tyvärr har dess ursprungliga hjärtsten, som redan nämnts, ”omhändertagits” och ersatts med en obetydlig skärva (se foto). Av Havsgatan som gräns återstår bara några hundra meter från Ryssa mot Budsel (karta sid. 29). Av holmarna i Siljan finns Rattholmen kvar som gränsmärke men övriga holmar har ”förlorats” till Mora. Av Lilian Lindberg, född i Ryssa, och av ryssabon Gunnar Påhls (född 1914), har jag fått följande berättelse om hur det kan gå: På Ryssholmen fanns det vid storskiftet en tall som ryssaborna lade märke till. ”När tallen fann att den inte längre hörde hemma i Sollerö socken, dog den”. Dialekten, som enligt Gessren (1769) bar förklaringen till namnet Havsgatan, lever kvar åtminstone hos några. Jag har frågat ovan nämnda Lindberg och Påhls, om de känner till benämningen på blötmark och den dialektala behandlingen av bokstaven H. Deras vittnesmål 1996 stämmer med Gessrens redogörelse 1769.
Oscar Andersson.
Tryckta källor
Andersson, Oscar, 1996: Siljansfors Bruk – Moras första industrietablering.
Finnström, Bror, 1996: Järnet ( en litteratursammanställning om järnhanteringen Dalarna).
Heyenstrand, Åke, 1971: Dalarna – ett vikingatida järnbäraland. Dalarnas museums småskrifter. Linden, Bror, 1950: Dalska namn och ordstudier.
Nettelbladt, Sölve, 1938: Socknen och dess grannar. Gruddbo på Sollerön, en byundersökning, s. 164-180.
Nilsson, Albert, 1938: Samfärdsel och fordon. Gruddbo på Sollerön, en byundersökning, s. 363-402.
Nilsson, Helmer m.fl., 1986: Sollerön – Vikingabygd (s 25).
Tunberg, Sven, 1922: Stora Kopparbergs historia, I: Förberedande undersökningar, s. 15-50.