Ut
sticker du, knut,
din gamla knotiga näsa
och nosar på vädret.
Konjunkturerna
ute i världen fnyser
du åt, så damm och mossa yr
och skrömt och vittra flyr …
Skiljande
väderstrecken – och
ute från inne
knäppte du händerna
stadigt
kring husets folk –
tog spjärn mot
Fimbulsvinter
onda tungor
och Varg-yl!
Medlande
mellan vresiga stockvarv
som drar åt varsitt håll –
hos dig möts de, väggarna,
viskar minnen
i ljumma sommarnätterna –
människominnen
ödena pressade in mellan
mossa och näver.
Gammal husknut – att
gå runt varje morgon
känna på vädret
– lukten av kåda och
generationers svett –
kanske vad höghusbebyggaren
och den som är husvill
i åttitalet
förgäves söker …
Kunna slå en drill
vid sin egen knut
är ändå en
demokratisk begäran.
Anna-Greta Sättare