Flenberget med den vackra utsikten mot Siljan och trakten där runt om minns väl alla, som någon gång varit dit upp. Gruvan och mystiken och historierna om de rika malmförekomsterna har väl alltid satt fantasin i rörelse, i synnerhet hos dem som skulle vistas där vid berget och i fäbodarna nedanför de höga bergsbranterna.
Men nu vet jag att bergets baksida, den sidan som vetter västerut mot de vida skogarna, har minst lika mycket intressant att visa. Man börjar nästan undra om inte trollen och jättarna någon gång i urtiden har fått fritt husera här och ordna bäst de ville. För många, även av dem som brukar ströva omkring i vildmarkerna, är nog det här stället tämligen okänt, men det är inte så svårt att hitta dit. Min färdkamrat Sven Hinders känner trakten väl sedan barndomen.
– Åk upp på östra sidan om Fjärdarna mot Umsi till! Just där vägen tar av till ödefäboden kan du stanna och titta upp mot berget, och du ser då en stor, brant bergsklyfta. Då är det bara att ta riktning och gå rakt på denna. Det är 7-800 meter dit, och man måste övervinna en höjdskillnad av 125 meter, innan man når målet. Men gå på bara, för den vandringen ger stort utbyte, och du har gjort klokt, om du tagit matsäck med dig, för du kommer säkert att stanna där i timmar.
Här uppe finns bland annat en 7-8 meter hög lodrät fristående ·stenpelare, man får kanske inte kalla den för ”rauk” men nog ser den ut som en sådan. På dess topp balanserar en stenkub med c:a 0,8 meters sidor. Den höga pelaren har nog någon gång i urtiden lossnat från klippväggen och sedan så småningom med hjälp av stenskärvor samt kölden och isens sprängverkan förflyttat sig en och en halv meter från bergväggen och det utan att ramla omkull.
Högt uppe på en klipphylla finns också en annan märkvärdighet. Där uppe ligger ett enormt stort stenblock, men jag tror inte heller detta ligger helt stilla på sin plats utan håller på att försöka hasa sig ner ifrån sin hylla. Trots att stenen måste väga minst 15 ton har dess långsmala ända, som också är den lättaste, tryckts uppåt så att den nu sticker 3-4 meter vågrätt ut från bergväggen. Det är ganska kusligt att stå där inunder och titta upp! – Det måste ju vara samma krafter här också, alltså isen och kölden, som får så jättetunga block att förflytta sig. Man kan också kringgå den höga klippväggen och komma upp ovanför den c :a 25 meter högre upp. Men gå nu inte för nära kanten, för här tar marken helt plötsligt bara slut framför fötterna, och sen –? Nej, det finns inte något som helst skydd här inte-. Men här uppe är det ingenting som skymmer utsikten, man ser milsvitt omkring: skogar, berg och sjöar – samt tyvärr stora kalhyggen! En fin plats att njuta av den förhoppningsvis medförda matsäcken! På återvägen neråt kan man fortsätta c:a 300 meter i rakt sydlig riktning och kommer då till ett ställe med oerhört stora stenar i de underligaste formationer, t. ex. en av naturen uppstaplad stenmur, där ”murstenarna” är ett par meter långa och en meter höga och ligger fyra stycken ovanpå varandra. Inunder muren är en grotta, som rymmer ett par personer. Vad allt kunde inte urtidsjättarna ställa till!
Som avslutning på utfärden kan man ju gå och studera vad som finns kvar av den gamla fäboden Umsi, som sover sin törnrosasömn i stenjättarnas hägn. Här är knappast mer än stengrunderna kvar av bebyggelsen, men ett eldhus härifrån kan man beskåda på Skansen i Stockholm. Och den rika växtligheten under granarna, ”sjonä” (kruståteln), liljekonvaljerna, skogsviolen, vittnar om att här inte alltid bara varit skogsmark.
Bos ]ärk