Det var tidigt en söndagsmorgon i midsommartiden. Solen hade just gått upp bakom Gesundaberget, och hela den lilla fäboden Rossberg badade i morgonljus. När fäbodkullan i Dundergården drog ifrån fördragsgardinerna i den lilla stugan vid åsluttningen och såg upp mot Brydj-båck, fick hon se att hela sluttningen vimlade av levande varelser. Hon trodde först, att kreaturen sluppit lös och intagit fäboden och skulle just väcka de andra för att få ut djuren. Men när hon såg närmare efter gick de i kjolar och byxor och såg ut som vanliga människor. Då var det väl rådn-folket, som lät henne skåda in i sitt fördolda rike, som hon hört andra fäbodkullor berätta om. Inga andra kunde väl i sådan böljande mängd invadera fäboden en söndagsmorgon som denna. Men snart ljöd sång, daggfrisk och trosviss. Det var väckelsefolkets sånger, och för dem var rådn-folket lika rädda som för klangen av kyrkklockor. Vanliga människor av kött och blod alltså, men hur kunde de vara här mitt i storskogen? – När främlingarna såg att det var liv i stugan, kom de fram och hälsade, berättade att de kommit från Dala-Järna. De hade gått den fem mil långa vägen, de hade gått hela natten, och nu skulle de till stormöte i Mora. Dit var det ännu ett par mil, men de beräknade vara framme till högmässan. – – Så berättar Dunder Karin Andersson, som själv varit fäbodkulla i denna stuga under många år.
Det var under den stora väckelsens tid under 18 SO-talet, en verklig vårtid i Guds rikes historia. En märklig tid och en märklig rörelse, som lämnade efter sig mycket skum som alla stora rörelser men som också ändrade på många människors liv och förhållanden. And. Pers har levande och med varm känsla skildrat dess utformning i Vinäs* – ”Och han visste därom besked, ty han var med”. Utvecklingen var i stort sett den samma här.
* Se Pers: "Lärare, bonde, tidningsman" och "Från Johannes Rudbäckius Stift".– Så som väckelsen satte starka krafter i rörelse på andra håll, så gjorde den också, då den kom till Sollerön och Gesunda. Vi hade redan förut, omkr. 1855, haft fromma hantverkare från Nusnäs på Soll. Det var Gunners Jon Jonsson och hans medhjälpare, bland vilka kan nämnas hans lärpojke – i mer än ett avseende – Näs Per Persson, som senare blev en av förgrundsfigurerna i väckelsens kamp mot konventikelplakatet. Han kom att många gånger få sitta i fängelse på vatten och bröd för sin tros skull. – De var hitkomna för att måla Sturlavas-gard i Utanmyra – nu på Hembygdsgården. Konventikelplakatet hindrade läsarna från att ha offentliga möten, och lekmännen fick inte predika, men husandakt fick de ha, och ingen kunde hindra byborna från att komma med på dessa. Vik- gumman undrade bara om det var mer gudeligt än att hon kunde ha stickstrumpan med sig!
Men på vårvintern flyttade mesta folket till fäbodarna, framför allt till Gesunda, som var den största av dem. Där samlades man nu till stugmöten. Man röjde ut så mycket man kunde av inredningen i stugan och drog in bräder och bockar och placerade dem som sittplatser. Det blev ett intressant rutmönster men inte så lättåtkomligt för ofärdiga gamlingar och kvinnfolk i långa kjolar. Ibland blev trängseln i stugan så stor, att den lilla fotogenlampan,
som dinglade i taket, slocknade av brist, inte på fotogen men väl på syre. Somliga stod den kalla förvårkvällen i draget i dörröppningen och ådrog sig lunginflammation, som kunde ge men för livet. Det var vanligen enkla läsarpredikanter el. kolportörer, som predikade, och även bland Soll-folket utbildades sådana, Ryssmas And. Danielsson, som sedan for till Amerika, And. Lunden, Rull Jöns Larsson m. fl. Bland dem som särskilt verkade i Gesunda bör nämnas Nils Järnberg från Dala-Järna och smeden Kurt Johansson från Siljansfors. De blir snart glömda, men särskilt om den senare skulle man vilja veta mera. Han gjorde sitt dagsverke i smedjan på bruket och g i c k därefter den 1 1/2 mil långa vägen till Gesunda. Där predikade han i stugmöten, som varade i flera timmar, och så återvände han hem till fots för att kunna stå vid städet i smedjan nästa morgon. Ibland kunde han få skjuts en bit på väg, kanske till Ryssa. Minnet av människorna försvinner, men deras verk består. Visst kan man om dem också säga: ”Gärdi demas väjser vänd dem vilde”!
Var stod prästen i det sammanhanget? – Ja, vi hade nu fått en läsarpräst på Soll, tack vare att två behjärtade män, Dunder Mats och Sammils Anders, gick till kungs som en gång Jugen Jon och utverkade, att man skulle få ”en gudelig präst” d. v. s. Lars Dalin, i st. f. den på förslag uppsatte. Dalin tillhörde det garde av unga präster och lekmän, som fylkade sig omkring prosten Denis Borg i Mora, ”en värmande, lysande låga, som utgjorde en andlig skatt” enl. And Pers. Dalin klagade hos biskopen ö:ver att han var så ensam på ön om somrarna, där var då bara han och länsman – alla andra var i fäbodarna på fastlandet. Det var också han, som först på ett möte föreslog, att man skulle bygga ett bönhus i Gesunda. Om detta första möte har Niss Anna, And. Lundens fru i andra giftet, berättat:
– ”Jag var en liten ”tyvla” då. Vi bodde i vår stuga vid ån i Gesunda. Vi skulle ha stugmöte hos oss på kvällen. Stugan var så full med bänkar och bräder, så man kunde knappast komma fram. Vi som var små hyvades in i folotsängarna* eller ut på gården. Jag lyftes upp i översängen, och därifrån kunde jag se allt som försiggick i stugan. Folket samlades i stora skaror. Till slut var stugan så igenproppad av folk, att man varken kunde komma ut eller in. Då kom prästen, Dalin. Men han kunde inte komma in på annat sätt än att man lyfte av ett fönster, och så fick han krypa in genom fönstergluggen. Han tog upp frågan om att bygga ett bönhus i byn, och alla var villiga att hjälpa till. Man ville genast teckna sig för dagsverken och leverans av timmer. Men han hade inte tänkt på detta och hade varken papper eller skrivdon med sig. Men Aron, ”Kulär-kalln”, som bodde på andra sidan ån, hade sådant hemma, och han fick nu ta samma väg som prästen ut ur stugan och tillbaka igen med skrivdon. Alla ville vara med, och snart var listorna fulltecknade. Bompers Per Persson, Lill-Per kallad, valdes att leda arbetet med bygget. Han var liksom Zackeus liten till växten men företagsam och duktig, och han förklarade sig också villig. Lönen? Jo, man skulle sköta jordbruket och göra dagsverken åt honom, så länge bygget varade. A ven Dunder And. Matsson blev en av ledarna.
* (förlåt-) Var skulle bönhuset stå? Därom var alla eniga: högst uppe och mitt i byn var en torr, öppen plats, som kallades Brändan. Elden hade en gång gått fram där, och sen hade skogen aldrig kunnat återta det härjade området, därför att byns alla får och getter gärna höll till där och noppade av varje grässtrå och varje minsta lilla skott, som orkade fram på de arma granar som slagit rot där. Dessa fick därför ett underligt utseende; mycket låga och vitt utbredda, som små gröna platta högar, omslingrade av de små stigar som fårens klövar trampat upp. Där låg framkört virke, som skulle användas till en dansbana, men eftersom man nu var mera intresserad av att gå på bönemöte än på dans, så bestämdes att bönhuset skulle stå där och ingen annanstädes och att virket skulle användas till detta. Så småningom, när intresset hade svängt igen, kom ändå en dansbana till stånd, nu uppe på Måstäppan, där f. ö. Zorns första spelmansstämma gick av stapeln och där vid Valborgsmäss flammorna från bålet svarade Solleröns ”prästkase”.
Det skulle vara av intresse men föra för långt att berätta om den fromhet, som utvecklades ur denna väckelse och detta bygge. Jag tror att framgången av verket mycket berodde på den lydnad för Andens röst, som man visade. Det var inte männen bara, som arbetade, även kvinnorna gjorde vad de kunde. Lund Margit har berättat: ”Bäst vi höll på med något arbete där hemma så kunde vi få för oss, att vi måste gå till bönhuset och göra något, och då släppte vi allt vi höll på med och gick. Ofta visste vi inte, förrän vi kom dit, vad det var vi skulle göra”.
– Så restes det ena stockvarvet efter det andra, genom frivilligt arbete och av skänkt material. Det byggdes under ett par år, åren 1886-87, i den tidens stil och i ungefär det skick, som det har än i dag. Fina, rena timmerväggar med mossdrag emellan och höga fönster, som släppte in mycket ljus: Breda, präktiga golvplankor och dito bräder i taket, av olika bredd, allt eftersom stockarna, av vilka de sågades, var breda. Man var förtänksam nog att inte spika det för hårt, för man hade väntat.sig att bräderna skulle torka ihop och taket följaktligen behövde liiggas om. Därför satte man små träbitar under spikarna för att dessa lättare skulle kunna dras ur. Men virket var så torrt och arbetet så välgjort, att någon omläggning av taket aldrig varit påkallad. Dock sitter träbitarna kvar som en påminnelse om våra fäders omtänksamhet – och att Guds verk i bönhuset inte är färdigt. A ven golvet är förundransvärt väl bibehållet – ett mycket vackert golv! – s;laset till fönstren var en av de kännbaraste utgifterna i en tid med knapp penninghushållning. Men fäbodkullorna i Rossberg visste på råd: de hade alltsedan Malins dagar uppehållit en tradition av fromhet, de prydde också varje midsommar hennes sten med blommor. Nu samlade de mjölk, kärnade smör och ystade ost, som sedan såldes på de första ”missionsauktionerna” tillsammans med hembakat bröd och strumpor av hemspunnet .garn.
– Så fick man glas i fönstren, men någon talarstol hade man inte, och rutmönstret av hemsågade bräder på långa bockar var de enda kyrkbänkarna, svåra att komma in i och obekväma att sitta på. Taket var ett spåntak ända till år 1916, då man efter en insamling av And. Lunden fick spånen ersatta av tegel. De nuvarande stabila om än inte så bekväma bänkarna, som hör så väl samman med bönhuset, kom från det gamla baptistkapellet i Mora, då där byggdes ett nytt 1901. De håller nog en generation till! – Plattformen med sitt skrank kom till under Svarvmas Anders och Dunder And. Olssons ledning. Det gick budkavle, och man samlades till frivilligt arbete, männen gjorde snickeriarbetet, bl. a. med att laga upp bänkarna, och kvinnorna kokade kaffe. Svarvmas Johan, som var unga pojken då, for omkring med häst och trilla och tiggde ihop virke.
Hur kom det sig, att det så storslaget påbörjade arbetet med bönhuset mojnade av så hastigt, med några sentida svaga ansatser undantagna? Lars Dalin hade dock tänkt sig och begärt att få hålla högmässa i bönhuset, även om det ansågs vara att gå för långt och blev avslaget. – Såsom andra starka vårflöden ebbade också väckelsen ut så småningom och leddes i andra fåror. Väckelsefolket splittrades i samfund. Så bildades år 1899 Sollerö Missionsförsamling, som byggde sitt eget missionshus på Soll. Den nya flottbron, som stod färdig 1892, gjorde det lättare att komma åt olika håll, och nykterhetsrörelsen samlade den ideellt sinnade ungdomen i sina led. Bönhuset fick stå där, för det mesta ganska bortglömt, som en relikt från en gången tid.
Femtio år senare, omkr. 1936, stod bönhuset där ungefär likadant som när det byggdes. Det användes endast för någon fåtaligt besökt predikan sommartid. Nu hade ett nytt behov uppkommit, behovet av en profan samlingsplats, en bystuga. Då kastade man ögonen på det merendels oanvända bönhusets präktiga timmer och tänkte, att detta skulle bli ett bra ·byggnadsmaterial och en lämplig plats för en bystuga. Men då vaknade byns kvinnor till besinning De hade ju själva vid sina mödrars hand fått uppleva, hur dessa mötte sin Gud inom bönhusets väggar. Där hade Gud fortfarande ett uppdrag att ge dem, som de inte kunde komma ifrån: skulle de inte som en gång Franciskus bygga upp det förfallna Gudshuset vid allfarvägen! De bildade en arbetskrets för att med sina händers verk få medel att bevara och reparera det gamla bönhuset. – Men det kom tider, då bönhuset rakt inte blev någon fridens symbol utan tvärt om. Enigheten var stor inom arbetskretsen, men den ansågs helt naturligt inte ha någon rätt till bönhuset. De många viljorna och samfunden drog åt var sitt håll, och man misstrodde varandras både avsikter och goda vilja, en tid man raskt vill glömma! En god sak hade det ändå till följd: bönhuset blev inte fördärvat genom någon förhastad reparation utan fick invänta den tid, då man i enighet och god vilja kunde fullfölja den.
Arbetskretsen har letts av socknens präster, men arbetet har fått understöd av alla här verkande religiösa samfund och dess medlemmar. Därför har bönhuset behållit sin ekumeniska karaktär, och när arbetskretsen år 1965 till kyrkorådet överlämnade sina hopsparade medel till en Bönhusfond var det under förbehållet, att bönhuset allt framgent skulle stå öppet för alla kristna samfund och förkunnare.
Så har också skett. Folkkyrkan har hållit sin hand över bönhuset och genom kyrkorådet verkställt den så länge planerade reparationen. Det har fått behålla sin gamla karaktär – och sitt vackra namn! – men blivit renoverat och uppsnyggat. Det kan vid behov uppvärmas genom att el-värme blivit indragen, effektivt men diskret. Utvändigt är huset om-målat, rött som förut, men invändigt har det fått behålla den vackra träfärgen. – Så kunde det åter tas i bruk pingstafton 1972 genom en högtidlig gudstjänst, där företrädare för de olika samfunden jämte kyrkoherdarna Ruben Daniels och Gösta Schmidt under biskop Silens ledning medverkade. Och annandag jul samma år kunde Dalins dröm om högmässa i bönhuset gå i uppfyllelse: huset var fyllt av andäktiga gudstjänstdeltagare, då kyrkoh. Schmidt fått biskopens tillåtelse och kallades till högmässa. Under sommartiden hålles helgmålsbön där varje lördagskväll under ledning av företrädare för de olika kyrkorna och samfunden.
För de kvinnor, som en gång inspirerade av Franciskus, ”ekumenikens helgon”, och hans kyrkobygge började räddningsarbetet för det gamla bönhuset har det stått klart, att det inte är huset som sådant, som varit det viktigaste, utan den Andes verk, som en gång gav upphov till det. Många har under ett långt liv suckat efter väckelsens vindar. Men Guds Ande kommer inte bara som ett pingstväckelsens dån, – den kommer också som en stilla viskning, som under ]obs sömnlösa nätter. Vi har verkligen under sommarens helgsmålsböner fått förnimma, att Guds Ande bor i huset och ger hjälp och ledning åt dem, som har sina sinnen vända mot det ovanefter är.
Vid återinvigningen fick bönhuset från samfund och enskilda mottaga många vackra gåvor för husets bruk och prydande som en tacksamhetsgärd och som ett tecken på den anda av trosgemenskap över alla samfundsgränser, som växt och växer fram ur arbetet för ,bönhuset. Det står där som en tyst Franciskusbön:
”Gud, låt mig få bli ett redskap för Din frid!”
Nu hoppas vi bara, att snart en enkel helgsmålsklocka skall göra den bönen förnimbar för de många, som kanske under dagens ävlan glömt vägen till Guds gårdar.
Lilly Sterner-Jonsson.