För snart 2000 år sedan frigjorde sig de nordiska språken från de övriga german ska. På den tiden hade nationsspråken i Norden ännu inte utvecklats. Istället hade man ett gemensamt urspråk: urnordiskan. Detta var inte enhetligt utan varierade geografiskt över Danmark, Norge och Sverige, där den ena dialekten hakade vid den andra likt länkarna i en gigantisk språkkedja. Vår dialektgeografiska situation i Norden brukar därför benämnas det skandinaviska dialektkontinuet, vilket innebär att det inte finns några skarpa dialektgränser i Skandinavien. Detta kontinuum upplever vi än idag när vi färdas genom Danmark, Norge och Sverige. Elias Wessen gör följande beskrivning i Våra folkmål (s. 54):
”De sydskånska målen visa nära släktskap med de danska på södra Själland. Folkspråket på Bornholm har snarast en sydskånsk prägel. De östnorska målen sammanhänga med värmländskan och målet i Västerdalarne. Jämtländskan är ett mellanled mellan tröndskan och de norrländska kustmålen.”
Riksspråken i de tre länderna är senare företeelser och kan ses som led i centraliseringen av respektive land. När det gäller svenskan räknar man översättningen av Nya testamentet I 526 som den första ansatsen till att skapa ett riksspråk. I sammanhanget betyder tillkomsten av riksspråk främst två saker. För det första innebär det att respektive lands riksgränser också är språkgränser (i Sverige talar vi svenska, i Danmark danska osv.). För det andra har det lett till att det skrivna riksspråket har påverkat det talade språket så att det senare har närmat sig det förra. Skriftspråket har därför spelat en mycket stor roll när det gäller utjämningen av dialekterna.1
I de nordiska folkspråken, som återspeglar det skandinaviska dialektkonti nuet, kan man trots allt se att det fortfarande handlar om gradvisa övergångar och inte skarpa gränser ifråga om språkliga skillnader mellan våra länder. Generellt sett innebär det att ju längre västerut en svensk dialekt är belägen desto fler väst nordiska drag kan man räkna med att finna i den. För att knyta an till bilden ovan kan Sollerömålet därför sägas utgöra en dialektal länk mellan öst och väst.
1 Vill man bevara den språkliga mångfalden i Sverige i form av våra dialekter gör man helt rätt i att följa slagordet "Svänsk ålldär i unödan" (prata aldrig (standard)svenska i onödan).Wessen har i Våra folkmål valt ut tio språkdrag som är typiska för norskan men som är spridda mer eller mindre långt in i det svenska språkområdet. Dessa kommenteras vad gäller språklig utveckling och utbredning. Dessutom relateras de till bruket i Sollerömålet.
1. U-former
I norskan finns det en hel del ord med u som lång stamvokal, där de rikssvenska motsvarigheterna istället har o: bru, bu, ku och su – bro, bod, ko och so. Sollerö målet har däremot ofta u. Man erinrar sig namn som Nybruni och Pennbudi. Motsvarigheten till ko/ku heter kyr, vilket uttalas /tjyr/. Bakom y döljer sig ett u; dettay är i sin tur en förutsättning för försvagningen av k till tj. När det gäller sol su väljer däremot soldmålstalaren ett helt annat ord, nämligen sväjn ’svin’ eller gräjs ’gris’.
Enligt Wessen (1970 s. 56) förekommer u-fonner också i Bohuslän, Dalsland, Vännland och Jämtland. Enstaka fall påträffas ännu längre österut.
2. Bevarade diftonger
Norskan har bevarat de s.k. primära eller ursprungliga diftongerna (diftong över sätts bäst med dubbelvokal, dvs. att man har två vokaler i samma stavelse). Dessa kan man illustrera med hjälp av några kända namn: Steinar Hoen (höjdhoppare), Röyksopp (popgrupp) och Gratishaugen (terrängparti utmed skidspåret i Holmen kollen). De tre diftongerna ei, öy och au har i rikssvenskan dragits samman till de enkla vokalerna e och ö. Motsvarigheter till ovannämnda namn skulle på standard svenska bli Sten, Röksvamp och Gratishögen.
Av de primära diftongerna finner man ingenting i det annars så diftongrika Sollerömålet. Detta är alltså inte ett drag som man delar med dialekterna västerut, något som kan verka förvånande eftersom sådana diftonger återfinns i flera perifera dialekter inom det svenska språkområdet, t.ex. i gotländskan samt i målen i västra Jämtland och i norra Norrland (Wessen 1970 s. 56).
3.A-omljud av u
Omljud innebär generellt att en ändelsevokal (obetonad) påverkar sin stamvokal (betonad) så att dessa blir mer lika varandra. Vad gäller a-omljudet betyder det att ett a i ändelsen påverkar ett u i stammen så att det närmar sig detta ändelse-a.2 Eftersom a är en öppnare vokal än u, kommer den senare att få ett öppnare uttal än tidigare. I det här fallet medför det att u övergår till o. I norska finner man därför former som kolle med den svenska motsvarigheten kulle (jfr Holmenkollen).
2 I dagens ordformer kan detta a vara svårt att upptäcka, eftersom det kan vara försvagat till e eller har fallit bort.Utvecklingen förekommer allmänt i västra Sverige utom i Dalarna och Jämt land. Att det är så omvittnar formen dalkulla, eftersom det annars hade hetat *dalkolla.3
4. V-omljud av a
Med u-omljud menas att ett u i ändelsen4 påverkar ett a i stammen så att det övergår till ett o/å (jfr a-omljud ovan). Fonetiskt innebär det att u som är en rundad vokal överför detta särdrag till a som är en orundad vokal, så att a övergår till sin rundade motsvarighet. Wessen (1970 s. 57) ger intryck av att utbredningen av detta språkdrag är ganska sparsam med enstaka förekomster i väst- och syd svenska dialekter. I Sollerömålet finner man bland annat följande exempel på denna företeelse: vått ’vante’ och tål! ’tall’. Motsvarande former i norskan är vott och tall.5
5. Bevarat gammalt e
Ursprungligt e bevaras i norskan liksom i Sollerömålet. Uttal med e förekommer också i Bohuslän, Dalsland, Värmland och Dalarna. Enligt Wessen (1970 s. 57) finns sådana former också i norrländska och östsvenska mål. Vissa av dessa påträffas till och med så långt söderut som i höjd med de mellansvenska sjöarna. Färdär frå Soldn/Spår från Sollerön. En ordbok på soldmål tar bl.a. upp följande former: rev ’räv’, leså ’läsa’ och ber ’bär’.
6. Nasalassimilation
Nasalassimilation leder till att konsonantkombinationerna mp, nt och nk förenklas till pp, tt och kk. Namnet kommer alltså av att det är nasalerna m och n som reduceras, dvs. de assimileras. Spridningen framgår av kartan nedan; vita fält anger var man påträffar nasalassimilation. Den visar att utbredningen sträcker sig över större delen av Sverige men att den samtidigt har en tydlig västlig orientering.
Exempel på nasalassimilation i Sollerömålet är såpp ’svamp’, vått ’vante’ och sikk(a) ’sjunka’.
7. Assimilation av rl > ll
Liksom nasalassimilationen innebär även denna utveckling en uttalslättnad, dvs. en förenkling av artikulationen. I det här fallet är det istället r som assimileras.
3 Med * markeras en felaktig eller hypotetisk form
4 Liksom fallet med a-omljudet (dvs. a i ändelse, se not 1) kan u också försvagas alternativt falla bort.
5 Man ska inte bry sig så mycket om skillnaden i stavning mellan norskan och Sollerömålet. I norskan har man normerat hur orden ska stavas, dvs. med o. För Sollerömålet finns inga bestämda stavningsregler. I Färdär frå Soldn/Spår från Sollerön stavar man de två orden med å, men man hade lika gärna ha kunnat skriva dem med o (jmfr standardsvenskans gått-gott).
Utvecklingen förekommer både västerut och norrut (Wessen 1970 s. 58). I Färdär frå Soldn/Spår från Sollerön finner man t.ex. kall ’karl’, mäll(a) ’märla’ och påll(a) ’porla’.
8. Nekande prefixet u
En parallell till punkt 1 är bruket av det nekande prefixet (förstavelsen) u istället för o. Norskan och Sollerömålet har u: unödan, udjor och unärt, medan standard svenskan har o: onödan, odjur och *onärt ’hur mycket som helst’. Det tredje ordet går alltså inte att hitta någon direkt motsvarighet till i standardsvenskan; man får konstruera ett ord.
Utbredningen sträcker sig från Vännland ned till Halland med en avstickare in mot nordöstra Skåne och västra Blekinge (Wessen 1970 s. 58).
9. Bortfall av r efter inskottsvokal
I norska dialekter faller r, oftast också ändelsevokalen, i ord som slutar på -er och har akut accent6 • Samma utveckling finner man i Dalsland, i Dalarna och i norr ländska mål (Wessen 1970 s. 58). Exempel från Sollerömålet är sov ’sover’, kumm ’kommer’ och sunnd ’sönder’.
Att ordet inte har grav accent trots att det är tvåstavigt beror på att det tidigare varit enstavigt, vilket i sin tur kommer an på att den ursprungliga ändelsevokalen fallit. Den obetonade stavelsen en s.k. inskottsvokal (i det här fallet e) försvagas ytterligare genom växlingen av accent. Man kan notera att även riksspråket har akut accent i den här ordtypen, men här står ändelsen kvar.
10. Han/hon framför egennamn
Som tionde och sista punkt i uppställningen över västnordiska drag som också finns i svenska dialekter tar Wessen (1970 s. 58) upp bruket att sätta pronomina han och hon (med variantformer) framför egennamn: han Ola och ho Kerstin. Detta språkdrag förekommer i de norrländska målen men inte i ovansiljansmålen.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att sju av de tio språkdragen påträffas i Sollerömålet (nummer I, 4, 5, 6, 7, 8, 9). Det betyder inte på något sätt att målet skulle vara norskt. Både språkligt och politiskt kan man alltjämt hävda att det är en svensk dialekt. Däremot är det uppenbart att Sollerömålet utgör en dialektal länk till de norska målen.
Som jämförelse kan man notera att närkingskan (min hembygdsdialekt) endast bär vissa spår av nasalassimilationen, t.ex. ortnamnet Brickebacken (brinkbacken); de övriga nio språkdragen lyser helt med sin frånvaro. Å andra sidan är Närke beläget ganska långt österut i förhållande till den norska gränsen. Det är betydligt närmare till Norge från Sollerön – både geografiskt och språkligt.
Källförteckning
Andersson, Margit & Danielsson, Suzanne, 1999. Färdär frå Soldn/Spår från Sollerön. En ordbok på soldmål.
Wessen, Elias, 1970. Vårafolkmål. 9 uppl. Fritzes. Stockholm.
Karta i beskuret och förminskat skick från Språk- och folkminnesinstitutet i Upp sala, Dialektavdelningen. Acc. nr 34339:2.
Björn Bihl
Fil. dr i nordiska språk och universitetslektor vid Högskolan i Kalmar
6 Exempel på akut accent finner man i det rikssvenska uttalet för stegen (av steg).