Den exekutiva utmätningsvågen på Sollerön

Vid Falu landskansli registrerades den totala mängden exekutivt försålda fastigheter 1810 – 1832 enligt följande tabell. Den innehåller som synes en del förbluffande uppgifter beträffande Sollerön:

Socken	1810-12	1830-32
Tuna och Gustafs	1	106
Gagnef	9	29
Äppelbo	7	1
Floda	7	0
Malung	6	1
Lima	3	2
Särna	1	0
Jäma	3	0
Rättvik	14	16
Leksand	5	32
Mora	19	7
Orsa	1	2
Bjursås	10	15
Sollerön	50	0
Skedvi	1	7
Kopparberg	15	22
Aspeboda	10	29
Vika	7	12
Ål	7	9
Sundborn	22	10
Husby	1	0
Svärdsjö	5	29
Grangärde	2	0
Älvdalen	0	1
Torsång	0	2
Ore	0	1
Venjan	0	3
Säter	0	3
Hedemora	0	1
?	6	0
Summa	212	340

För Solleröns del skedde totalt 50 exekutiva försäljningar av fastigheter under 1810-12, vilket jämförelsevis kan betraktas som rent häpnadsväckande. Ingen socken i hela landskapet uppvisar liknande antal. Närmast är Sundborn med 22, d.v.s. knappt hälften. Jämförelser kan också dras med grannsocknarna som Mora 19, Rättvik 14, Leksand 5, Orsa 1 och Älvdalen och Venjan 0.

Den högra kolumnen för åren 1830-32 visar däremot ingen försäljning alls i Sollerö socken. Tuna och Gustafs dominerar dessa år med 106 försäljningar. Dessa koncentrerades tydligen kring Sollerön kring år 1811 för att sedan förflyttas söder­ ut de närmaste decennierna. Vad orsakade egentligen denna koncentration till Sollerön år 1811?

Arkiven avslöjar att det fanns en benägenhet hos bruken i trakten till att sätta igång ihärdiga aktioner för att driva in sina utestående fordringar, framför allt hos bönder som skuldsatt sig. År 1811 drogs inte mindre än 47 solleröbor inför rätta av Siljansfors bruk. Något exempel finns även från Limå bruk. Skulderna omfattade i de flesta fall inga större belopp men i regel var även mindre lån pantade i fastigheter.

Originalet förbleknat med tiden och detta har medfört svårigheter att framställa en läsbar kopia. En översättning följer (observera att skrivkonsten inte var särskilt väl utvecklad):

---

Dalarna drabbades under ett antal år i bö1jan av 1800-talet av missväxt. Tillgängliga uppgifter visar att medeltemperaturen var lägre än normalt. Även något senare, d.v.s. åren 1816, 1819 och 1826 rådde liknande klimatförhållanden. Detta kunde paradoxalt nog gynna de överskottsproducerande bönderna i länet som då hade möjlighet att ta ut högre priser på spannmål. Däremot var det i motsvarande grad ogynnsamt för småbrukarna, som behövde köpa spannmål.

Solleröns jordbrukare tillhörde denna senare kategori. Även om ön hade en gynnsammare tillväxtzon än omgivande trakter, var jordbruket olönsamt för de flesta. I muntlig tradition talas dock om att Sollerön fick bättre kornskördar och kunde föda upp grisar och köra ut till försäljning i grannsocknarna. Därifrån härstammar tillmälet ”soldkvått”, som egentligen inte är ett öknamn utan den benämning som solleröborna fick när de åkte runt och försålde smågrisar.

Bortsett från denna gren av kreaturshållningen rådde under de första åren av 1800-talet levnadsförhållanden på Sollerön som närmast gränsade till nöd. Möjlig­heterna till inkomster var få. Många deltog i s.k. herrarbetsvandringar till trakterna av Stockholm, där tillfälliga arbeten kunde ge en del inkomster. Göran Rosander har utförligt skildrat dessa arbetsvandringar i Moraboken del I.

Det fanns i äldre tider ett talesätt; ”Skogen ägdes av ingen – brukades av alla”. Det fanns vissa möjligheter att förtjäna någon riksdaler genom att leverera träkol till Siljansfors bruk och Limå bruk, som använde träkol i sina järnframställnings­ processer. Det skrevs en del kontrakt med bruken. Det var dock inte särskilt attraktivt att leverera kolen på de villkor som bruken erbjöd. Det finns uppgifter om att bruken betalade 1 riksdaler per skrinda levererat träkol jämte en del naturaförmåner som ”salt och dricka”, d.v.s brännvin. Det sista var tydligen viktigt. Siljansfors bruk hade upprepade konflikter med byamännen om kol-levaranser på grund av svårigheter att få fram tillräcklig mängd. Det fanns sedan 1700-talet ett förbud att fälla timmerskog till kolning men runt Siljansfors var det tätt mellan kolbottnarna i skogen. Liknande förhållanden rådde vid Limå bruk.

Det var uppenbart att många bönder kom i beroendeställning till bruken. Kon­ tanter behövdes under missväxtåren och bruken lånade ut pengar mot ränta. Kon­ trakten skrevs oftast till att gäldas med kolningsarbete men med fastigheter som pant. En regelrätt bankverksamhet uppstod således med dessa utlåningar. Kunde inte träkol levereras fanns inte stora möjligheter att återbetala lånen. Återstod då exekutiva utmätningar. En våg av sådana förrättningar blossade upp kring 1810-12.

Vid denna tid kunde exekutiva auktioner vara av typen upp- och avslag. Budgivningen delades upp på två omgångar. Först bjöd spekulanterna över varandra ända tills endast en återstod. Detta var uppslaget. Auktionisten ropade så ut en ny summa och sänkte den sedan gradvis. Den förste som ropade ”mitt” erhöll den utbjudna fastigheten och priset blev både uppslags- och avslagssumman. Syftet var att trissa upp priserna. Fastigheten ”slogs in” och köparen hade då att begära lagfart. Om fastigheten sedan såldes till tredje man, var det denne som fick ombe­ sörja lagfart.

En anledning till brukens processer mot gäldenärerna kan ha varit behovet av medel för nya investeringar. Under 1830-talet företog Siljansfors bruk en del investeringar som krävde betydande kontanta insatser, bl.a. en manufaktursmedja 1831, ett blåsmaskinhus 1835 och ombyggnad av brygghus 1836. De fastigheter som erhölls vid de exekutiva förrättningarna behölls inte i någon större utsträckning utan såldes vidare. Äganderätt till skogsområdena söder om ”Havsgatu” d.v.s. vintervägen västerut förbi Siljansfors var tvistig under långa tider och fastställdes inte förrän vid tiden för storskiftet omkring år 1840. I början av 1800-talet fanns förbud att avverka för ”kolning eller virke och timmer sålunda bortföra” och detta på grund av gränsdragningstvisterna mellan sollbyggarna och moraborna.

Landshövding Lorichs påtalade vid denna tid i sin årsberättelse allmogens skuld­sättning som ett problem med de negativa följder som den hade ur social synpunkt. Han förordade åtgärder för att lära befolkningen ett mer disciplinerat kreditbeteende eftersom det ofta överskred behovets gräns.

Översättning:

”Emot det att jag vid Siljansfors Bruk och underskrifne dato fått ett penningelån af tretiofem Rdr Tolv skillingar Två runstycken Riksg:s Sedlar emot Laglig Ränta, lemnar jag till ofvannämnde Bruk, såsom säkerhet, all min fasta och Lösa Egen­dom att Lagl. Inteckna och därmed Lagfara i den tid jag skulle försumma att någodt år med Kohlningsarbete derå beskedeligen afbetala

Siljansfors Bruk cl. 21 september 1804 Bus Per Persson på Soll

Wittnen
Myr Nils Nilsson på Soll
Joh Hoffman
And. Norman 
(lägg märke till att Sollbyggarna skrev sitt bomärke i namnen)

Andra exempel var t.ex. Lissel Anders Andersson och Jons Olof Andersson, Häradsarvet, som hade liknande skuldebrev och med brukets rätt till inteckning i deras egendom. Lissel Anders hade en skuld på 100 riksdaler och Jons Olof på 40 rdr. Båda skulle även här avbetala med kolleveranser till bruket. Lånens löptid var fyra år. Säkerligen finns många liknande reverser. Jämför med lagsökningsantalet 1811.

Även om utmätningsvågen avmattades in på 1830-talet, förekom det både låne­verksamhet och tvister som grundade sig på oklarheter i hanteringen av ärenden. Siljansfors Bruksägare instämde år 1824 förre inpektor Nordmark till Häradsrätten angående förskingring av 26 namngivna fastigheter på Sollerön som han hade försålt och felaktigt utlämnat brukets äganderättshandlingar.

Vid utmätningarna försåldes inte bara hela fastigheter. Ett exempel från maj må­nad 1868 visar att inspektor Sundblad gjorde ett inrop på 2 kor och ett fähus som utmätts från soldaten Per Öhman i Bodarna, Sollerön, för en skuld på 65 riksdaler. Sålunda utmättes både lös och fast egendom.

Det fanns en förordning som gjorde att fjärdingsmännen i de byar där de inropade panterna fanns, var skyldiga att vara köparen behjälplig vid ev. ”tredska vid utläm­nandet”. Det förekom ständiga protester och även handgemäng vid dessa förrättningar. Man kan även spekulera i om förrättningsmännens nitiskhet kunde gå till överdrift. Ett drastiskt exempel på detta var ju den ”ökände” kronofjärdings­ mannen Bondpers Anders Olsson -”Svarten”,- som pantade kor på nätterna och sålde dem innan den skuldsatte gavs någon möjlighet att skaffa pengar till återköp. Genom detta förfaringssätt gjorde Svarten sig hatad och detta bidrog till att han dräptes vid ett bröllop i Bengtsarvet 1848 där han berusad infann sig för att panta bruden för någon skuld (Sool-Öen 1979).

En anledning till det höga utmätningsantalet 1811 kan vara att förhållandevis många sollerökarlar anställdes eller levererade träkol till Siljansfors och Limå bruk. I jämförelse med närliggande morabyar var solleröborna i majoritet. Möjligen kan det även vara så att morabönderna var mer besuttna och kunde klara sina skulder på ett bättre sätt eller hade andra lånemöjligheter. Bruksarbetet med bl.a. kolning gav ett tillskott för solleröbönderna under missväxtåren men samtidigt medförde brukens låneverksamhet att många jord- och skogsfastigheter bytte ägare och gick ur händerna på öns hemmansägare. Som landshövdingen påpekat, kunde lånemöjligheten medföra ett slags övermod som ledde till alltför stor skuldsättning. Skuld­ summorna stod ofta inte i paritet med fastigheternas reella värde, vilket måste betraktas som en stor nackdel ur böndernas synpunkt.

På goda grunder kan antas att liknande verksamhet förekom i övriga socknar i landskapet. Omfattningen framgår av siffrorna i undersökningen inledningsvis. Siljansfors bruk upphörde med sin verksamhet år 1876 och detta innebar självfallet även slutet för brukets låneverksamhet.

Helmer Nilsson

Källor:
Andersson, Oskar: Siljansfors bruk – Moras första industrietablering.
Falu landskansli: protokoll serie A.N.
Nyström, Carl: Till Siljansfors från Överammer och Brattsjö.
Rosander, Göran: Herrarbete, Moraboken I.
Sool-Öen: 1989 – Svartn
ULA Uppsala landsarkiv Ågren, Maria: Jord och gäld, doktorsavhandling -92.