En skatt som bevaras och förändras
Övre Dalarnas folkmål – de egentliga dalmålen – har många ålderdomliga drag. Sinsemellan uppvisar målen i de 21 socknar där de talas en mängd variationer i uttal och uttryck.
Dialektsplittringen i Sverige anses ha inletts under förhistorisk tid efter det att folkstammar började spridas över Skandinavien. Från det germanska språkområdet avdelades så småningom urnordiskan till olika nordiska dialekter. Dialekterna eller bygdemålen anses därför som den naturliga fortsättningen på fornspråket. Språken utvecklades i olika riktningar mellan grupper som var geografiskt åtskilda och isolerade, men också genom kontakter med främmande grupper. När och hur det här gick till kan man inte veta säkert. Men det som dialektforskningen kan tidsbestämma är att de stora dialektskillnaderna fanns vid medeltiden. Med rikssvenskan menas det konstruerade standardspråk som grundlades under Vasatiden för att möjliggöra nationalstatens behov av kommunikation med invånarna. Det som nu framträder alltmer är att dialekterna trängs tillbaka och att skillnaderna minskar. Från början uppstod detta genom standardspråkets tillkomst och hur språket talades i de stora städerna, främst i Stockholm. Sveriges dialektområden utgörs av sex stora grupper: sydsvenska mål, götamål, sveamål, norrländska mål, östsvenska mål (dvs. svenskan i Finland och Estland) och gotländska mål. Gränserna är inte skarpa utan övergångarna sker gradvis.
Det egentliga dalmålet talas i ett stort geografiskt område i övre Dalarna med undergrupperna övre och nedre Västerdalarna, Ovansiljan och Nedansiljan. Söder därom talas dalabergslagsmål. I nordväst räknas Idre och Särna till det norska och härjedalska dialektområdet medan Orsa Finnmark språkligt hör till hälsingedialekterna. Dalmålet ingår i den stora gruppen sveamålet och delar många av dess kännetecken men har också många avvikelser. Variationer finns inom dalmålet även mellan angränsande socknar. De exempel på ord och uttryck som jag ger nedan hör hemma i den dialekt som talas på Sollerön i Ovansiljanområdet. Som vi kan se håller fästena till det gamla fornspråket fortfarande.
De fornsvenska ändelsevokalerna i och u har bevarats (exempel skuri, gatu) liksom formerna veri, vurti, nå (varit, blivit, något). Exempel på kvarstående fornsvensk påverkan finns i ord med kort vokal som erå (hare), kaku och stugu. Vokalerna i och u ger uttalen Livå, vitå, drupå och Luvå (stort L markerar uttal av tjockt l). På Sollerön uttalas de flesta ord som börjar på l med ett tjockt l-ljud.
I kortstaviga ord där både stam och ändelse innehöll ett aljud i fornspråket ändras vokalerna. Exempel på detta är gåpå, bäkät och sko- mäkär. Diftonger är ett annat utmärkande drag. Fornspråkets au som i riksspråket gav ö har dragits samman till ett o som i dod (död) och Lov (löv). De äldre ljuden långt i, u och y diftongeras till äj, åj, respektive öj. Is motsvaras av äjs, suga blir såjga och yrväder heter öjrvedär. Den fornspråkliga förbindelsen av konsonanterna rd är bevarad; gård uttalas därför gard (och inte gål som längre söderut eller med ett sammansmält rd). På samma sätt uttalas kombinationen lj som l+j, sj som s+j, dj som d+j och stj som s+t+j. Man kan alltså säga ”sjänä ur fint an kann djärå minn Ljosståkåär å stjännor” (se hur fint man kan göra med ljusstakar och stjärnor) där alla konsonanter i språket tas till vara! Att uttala dynndjstjuss (åkdon för att köra gödsel i) är verkligt tungvrickande. Hårt g hörs i till exempel varg och öLg (älg) och hårt k i källd (källa), käpp och känna. Inuti ord förmjukas g, k och sk; skojän, bänntjän, fisstjän (skogen, bänken, fisken). Fornsvenska inskottskonsonanter finns kvar i ord som gambeL och rambeL. Ljudet h bortfaller framför vokal; hammare blir åmår. Fornspråkets u finns kvar i ord som mukå och stukk (gräva, stock) . Som adjektivändelse används –in, un eller –ån som i roLin, stadun och tokån.
Sollerömålet har behållit fornsvenskans tre genus: maskulinum, femininum och neutrum; an, o och ä (han, hon, det). »Den« saknas alltså. Genus omfattar även andra ord än människor och djur. ”I sätt mi ata jenum vinbersbåssk å flukkär-åv an” (jag sätter mig bredvid en vinbärsbuske och plockar av den), busken är maskulinum, vilket ger an. Dativböjning görs av substantiv och vissa pronomen. ”I sit ata kullon” (jag sitter bredvid flickan) eller ”tävLingg milå kullum å pöjkum”. Verben personböjs i plural nutid och dåtid. Verbet »vara« böjs i nutid plural enligt följande: vir eum, ir eir, dämm e. »Vi springer« blir »vir köjtum« (men »i, du, an, o, ä köjtär«), ni springer »ir köjtir«, de springer »dämm köjta«.
Ordförrådet uppvisar en blandning av ålderdomliga uttryck och nytillkomna ord. Att enbart vokaler kan bilda meningar finns även på andra håll, men är mycket vanligt i sollerömålet, till exempel ”ä o a, ä a i o” (det hon har, det har jag också). Gamla ord är ärdär, gävt, stäkkån (axlar, kärt, kort), uppikringg och i ordvändningar som i ”Stina sudi kvännum” (Stina söderut vid kvarnarna). Ordet kulla betyder flicka eller dotter, oavsett plats i världen. Det intressanta är att dalmålets fornspråksdrag kunnat leva vidare seklerna igenom även om sättet att tala förändrats allt från den förhistoriska tiden till modernt rikstalspråk och nutida dialekter. I genuint sollerömål (i jämförelse med senare generationer) är dativ- och verbböjning liksom insikten i ordens genus självklar. Men under de senaste decennierna har förenklingar skett. Personböjning av verben, tjockt L och gammalt ordförråd finns kvar, men ofta har känslan för dativ och ordens genus försvagats. En hel del standardsvenska ord har letat sig in i småord »som, liksom, man, när, därför« i stället för dialektorden »så, släk- så, an, når, födö«. Utvecklingen drabbar dialekterna gradvis på alla nivåer: uttal, ordförråd, ordbildning och böjning. Det som ändå känns hoppfullt är att talets särpräglade satsmelodi inte kommer att försvinna. Den som vill lyssna på hur genuint sollerömål kan låta, kan gå in på Hembygdsföreningens hemsida www.sollerohembygd.se. Där finns det inspelningar av gamla Solleröbors berättelser.
Bus Gunnel Åkesson
Källförteckning
- Wessén Elias (1969). Våra folkmål. Fritzes
- Moberg Lena m.fl. (1996) Svenskan i tusen år. Norstedts.
- Pettersson Gertrud (2005) Svenskan under sjuhundra år. Studentlitteratur.
- Nationalencyklopedin (1990). Band 4 Höganäs. Bokförlaget Bra Böcker AB.
- Margit Andersson och Suzanne Danielsson (1999) »Färder frå Soldn« (Spår från Sollerön). En ordbok på Sollerömål.