I mitt gamla hus hade vi inga fönster mot väster på bottenvåningen. Vi pratade ofta om att ändra på det. I mitt nya hus har jag det, och jag ser ofta vackra solnedgångar över bergen i väster, ut över gravfältet från vikingatiden. Det finns en del sägner och skrönor om detta gravfält, och upplevelser utöver det vanliga.
När jag en gång var på Kuba träffade jag en babalawo, en präst inom religionen santería, som är en sorts blandning av det nigerianska yorubafolkets religion och katolicismen – mest det förstnämnda. Denna babalawo frågade mig om jag möjligen bor vid en kyrkogård. -Nej, svarade jag, det är ungefär en och en halv kilometer till närmsta kyrkogård. Jag tänkte faktiskt inte så mycket på hans fråga. Det var så mycket annat som hände runtomkring.
Jag träffade samma babalawo igen några dagar senare. Till min förvåning ställde han samma fråga igen. -Är du säker på att du inte bor vid en kyrkogård? Då slog det mig att min tomt gränsar till ett stort gravfält från vikingatiden! Hur i hela friden kunde han känna det på sig? Jag vet inte. Jag berättade förstås för honom om gravfältet, men nu minns jag tyvärr inte mer om samtalet.
På Kuba är det vanligt att man pratar mer öppet om mediala förmågor. Jag har till exempel hört medier prata om ställen som de aldrig besökt, och sedan har andra bekräftat att mediets beskrivning stämde med verkligheten.
En gång sa en kubansk man att det någon gång i tiden har funnits en mäktig kvinna på Sollerön, och hon skulle ha bott i ett stenhus av något slag. Min tanke gick direkt till Margitaberg och tänkte att det kanske fanns en Margita där för länge sen. Men sen har jag fått höra att det platsnamnet är från slutet av 1700-talet, när kyrkoherden Henric Ericsson odlade upp marken och gav platsen namnet efter sin hustru Margita. Det var inget mystiskt med det alls. Mannen, som berättade om kvinnan i stenhuset, mindes inte efteråt att han sagt detta. Det är mystiskt, däremot.
Att medier inte alltid minns vad de berättat eller varit med om framkommer också i Rune Hedbergs spännande historia i Sool-Öen 1985. I samma skrift, men 1975, berättade Amusull Stina om en svårförklarlig och stark upplevelse hon och vännen Kruse Anna var med om vid gravfältet. Jag tyckte om Stina, när jag var barn. Hon var en ”väldigt gammal” och snäll granne. Än idag sörjer jag att vi inte hälsade på henne oftare, mamma och jag.
Sylvia Måsan
Källor
Sool-Öen 1975, Stina Nilsson: Ett sällsamt möte vid vikingagravarna
Sool-Öen 1985, Rune Hedberg: Ett märkligt möte i ”Skraderkvänn”