Ett mail från Sool-Öens redaktionskommitté fick mig att hoppa till av förvåning. Mailet innehöll en förfrågan om intresse av att skriva något i årets Sool-Öen. Oj, tänkte jag, vilken hedersuppgift! Nästa tanke kom: Vad har jag att bidra med till den klassikern? En bävan och tvekan drog in i magtraktens nervknutar. Inte skulle väl jag? Så drog jag ett djupt andetag och tänkte Jo det ska jag! Det ska till och med bli roligt. Så kom det en tanke till: Vad ska jag skriva om?
Vad kan jag skriva om Sollerön som kan vara av intresse för andra att läsa? Sollerömålet, barndomen, ungdomstiden, skolan, fritidsintressena, kamraterna, familjen, släkten, fäboden i mitt hjärta, alla möjligheter som finns när man bor och växer upp på en vacker ö mitt i sjön Siljan. Helt plötsligt ramlade tanken ned och lade sig till ro: Sool-Öen, boken som har så mycket att tillföra till alla med intresse för Sollerön. Jag ska skriva om min upplevelse av Sool-Öen och vad den betytt för mig och min familj, både hemma på ön och i alla år jag varit soldkulla i förskingringen ute i landet Sverige.
Varje år sedan 1975 och så länge mina föräldrar fanns i livet har jag fått en Sool-Öen i födelsedagspresent. Det har blivit några stycken. Tiden går fort och jag har flyttat många gånger i mitt liv, så när jag upptäckte att min samling av Sool-Öen plötsligt hade blivit magrare på grund av flyttar och utlåning, var det hög tid att börja söka efter ersättningsböcker. Där har goda vänner på ön varit en god hjälp och återbruket Klippen har spelat en roll i renoveringen av min samling, nu saknas det fortfarande några böcker men jag hyser gott hopp om att få tillbaka dem också.
I min egen familj, med fem barn och en utsocknes till man, har SoolÖen spelat roll dels för mig själv, att behålla kontakten med ”emä” samt att kunna följa med i det som händer och att få läsa på soldmål, hålla mitt språk levande och starkt. Sool-Öen är en utmärkt uppslagsbok när man, som jag, söker saker, platser eller bara är nyfiken på ting som rör min hembygd. Det jag sökt brukar jag finna i någon av Sool-Öenböckerna.
Våra barn har fått höra sägner och berättelser om livet på ön och fastlandet med skogar, sjöar och fäbodlivet i fokus. Alla dessa historierna som man själv fick sig till livs när man var liten, som att man inte skulle gå vilse i skogen och lockas försvinna med skogsrået eller dras ned i Kisti bäcken som flickan Kisti blev. Man kunde också möta Flenkalln/ Flentrullä… Jojo, bäst man höll sig i säkerhet nära hemmet och inte hittade på några dumheter. Alla dessa spännande historierna som blev verkliga i ett barns fantasi, så att berätta dem för mina egna barn blev förstås en viktig uppgift. Där kom Sool-Öen väl till pass!
När vi sommartid bodde i skogen, endera uppe i fäboden i gamla släktstugan fylld av atmosfär och gemenskap eller i en av stugorna nere vid sjön Fjärden där historier om förr i tiden i flera år samlats under taken och droppvis kom ned och lade sig på vänt för att få bli till sagor för allas öron. Vi hade en ritual vid sängdags, att efter tandborstning och avtvättning snabbt åla sig ned på sin sovplats och andäktigt vänta på att mamma ska tända Berättarljuset, ett rejält stearinljus och ta fram någon av Sool-Öen böckerna och läsa något spännande ur den. Ibland lade jag till berättelser från min egen fantasi och från det jag själv upplevt.
Stämningen med Berättarljusets fladdrande ljussken på väggar och tak, elden som sprakade i spisen, berättarens röst som förmedlade gamla sagor och fabler om livet från förr och om människorna från gamla tider, kända namn och platser, gav en lugn nattsömn och förhoppningsvis lugna drömmar. Vi gjorde utflykter till platserna som nämndes i berättelserna och upptäckte att den där bäcken var nog lite för grund för att man ska kunna dras ned i den av Näcken. Många utfärder, tankar och upptäckter kom ifrån just Sool-Öen. Än idag frågar de nu vuxna barnen om vi kan tända Berättarljuset och lyssna på någon av de där berättelserna från förr. Jag tänker på alla historier om troll och väsen, till exempel när rådnfolket ville byta vit ko mot svart ko och en svart bock emellan.
Visst har berättelserna ändrat sig med åren och det har lagts till eller glömts bort detaljer, men vad gör väl det, huvudsaken är att man läser och berättar så länge man kan. Det är så man håller språket levande och får läsandet ur böcker att återfå sin kunskapsförmedlande kraft. Berättartraditionen får inte försvinna.
En bok i handen, som Sool-Öen, den passar perfekt i sommarhus där skymningen får råda och inget elektriskt hårt ljus stör de lågt flygande sägnerna som svävar uppe under taket i väntan på att få berättas för lyssnande öron.
Sool-Öen fanns i mitt hem, den var självklar och lästes med intresse och inlevelse.
Den har något för den som söker finna Solleröns själ och kanske också vill försöka förstå varför Solleröborna ”är som de är”.
Ållpär Lehna Eriksson