Kan två korta meningar i en kommunal bebyggelseanalys om skyddsvärda platser bli utgångspunkt för en spännande efterforskning av spår och gåtor från en avlägsen forntid? Ja absolut, så blev fallet när jag läste en rapport utgiven av Mora kommun och Dalarnas museum 1991 – ”Kulturmiljöer i Mora kommun”, ett auktionsfynd med intressant innehåll.
Skriften listar kulturhistoriska omgivningar i by efter by. I texten om Utanmyra på Sollerön anges att här ska finnas ett fornminne som kallas Avgudastenen. Bebyggelseanalysen är inte ny, men de värdefulla miljöerna som man ska vara försiktig med, finns ju kvar, vilket också var meningen med inventeringen.
Det var bara att ge mig ut i byn för att se om det gick att hitta ett meddelande från hednatiden. Men så lätt blev det inte. Ingen av byns silverrävar kände till stenen. Inte heller lokalhistoriska böcker kunde ge någon ledtråd. Då vände jag mig till Dalarnas museum; det visade sig att rapportförfattaren var avliden. Men jag behövde inte ge upp, muséet lovade att söka i arkiven och återkomma. Jag tvingades inte vänta länge, svaret fanns bara ett klick bort i Riksantikvarieämbetets digitala karta Fornsök; www.raa.se. En liten punkt på skärmen, i byns norra del, ett bland många fynd på Sollerön och fastlandet. Där ges såväl position som fakta om stenen.
I Norby, öster om Nördärväjks strandskog och byns utmark, där åkrarna öppnar upp mot byn, ungefär sexhundra meter från det stora fågeltornet, vilar detta fornminne, strax väster om diket som går från byns mitt mot Stunisvik. Här, en halvmeter från Bölladan, vänd mot söder, hittar jag den, lätt att upptäcka men ändå bortglömd. Bara markägaren kände till stenen. Idag brukas ägorna som hästhage, men där ladan ligger söker sig hästarna ogärna.
1972 rapporterade Stunis Karl i Norby till fornminnesförteckningen om denna gråsten. Den karaktäriseras som en naturbildning, troligen inte skapad av människohand. Den har tre gropar med 0,10–0,12 m bredd och 0,03–0,10 m djup. Stenen är 1,1 * 0,6 m och den saknar inristning. Hur stenen har använts är okänt.
Avgudastenar eller offerstenar är vanliga i södra Skandinavien och på andra håll i världen. I Gesunda har anträffats flera. Den offersten som Fornsök ger upplysning om ligger mellan Gesundaberget och byn. Sandstenshällen har tjugofem utmejslade hål på ovansidan. Hålen kallas skålgropar, i folktron kallas de även älvkvarnar därför att man trodde att älvorna malde mjöl i dem. Hällen ligger ovanpå en granithäll och flyttades till sin plats på 1920-talet.
I Dalarna finns ett tjugotal platser från Älvdalen till Avesta med skålgropar. Stenarna har också kallats altarstenar och de kan också sakna skålgropar. En del av dessa kan höra till perioden 2000 f.Kr. till år 0. Offerstenar kan ha använts i folktron för medicinska och magiska syften så sent som på 1800-talet. Stenarna kan därför sägas ha varit i bruk i tusentals år.
Hur stenen har brukats i Utanmyra vet vi inget om; här råder samma ovisshetens mörker som Arosenius betecknade Morabygdens första uppodling och bebyggelse i sin ”Beskrivning över provinsen Dalarna”. Kanske levde det kvar gamla riter från hednatiden; någon spikrak väg till kristendomen var det nog aldrig fråga om. Avgudastenen sågs säkert av någon som en styggelse, för någon annan som ett ställe för tröst och eftertanke där man närmade sig makterna eller för vila efter fisket i viken. Så småningom rättade man sig efter den nya tron. Tanken på hur övergången gick till på ön och hur kontakten med makthavarna avlöpte sporrar fantasin.
Rester av folktro, förkristna gudar och trolldom ansågs tillhöra djävulen. Förföljelser förekom från såväl kyrkan som den värdsliga makten.
I Lappland tillgrep myndigheterna på 1600-talet hårda metoder för att avskaffa vidskepelse. Det gick riktigt illa för samen Lars Nilsson från Piteå lappmark som hade anklagats för avguderi och trolldom. I samernas förkristna kultur ingick föreställningar om det gudomliga i naturen. Heliga stenar och träbeläten, sejtar, dyrkades och man trodde på skogsrån och magi. Inget överseende visades Lars Nilsson. Han bedömdes som ett svårbemästrat fall som först lämnat ifrån sig sin spåtrumma vid tinget i Arjeplog, men som sedan tillverkade en ny. Han fick plikta med sitt liv.
Åren 1668 till 1676 kallas för ”det stora oväsendet” när häxprocesserna pågick som värst i Sverige, inte minst i Dalarna. Många kvinnor anklagades för att de ansågs bedriva trolldom. Straff utdömdes, i många fall till döden med avrättning och häxbål.
Vi kan anta att stenen i Utanmyra en gång var en del av ett vardagligt liv. Sedan behövdes den inte mer. Men stenen är tidlös och kommer att ligga kvar även efter vår tid, med tre skålgropar inte olikt ett människoansikte.
Bus Gunnel
Källor:
Kulturmiljöer i Mora kommun. Rapport 20. Dalarnas museum och Mora kommun 1991.
Riksantikvarieämbetets webbplats Fornsök www.raa.se
Arkeologi i Dalarna. Dalarnas hembygdsbok 2016. Dalarnas Fornminnes- och Hembygdsförbund.
Ångermanlands Lappmark. Gustaf Gustafsson. Årsskriften Ångermanland 1979.