Ibland kan man utan att ha någon allvarligare målsättning bli inblandad i händelser, som senare kan betecknas som smått historiska. Det var en sådan händelse, som jag här vill relatera.
Under tiden 1955-1967 hade jag ett årligt återkommande uppdrag, som med åren blev mig allt mera kärt. Det gällde att för Mora Tidnings räkning ta bilder av Dunder Karin Jönsson på födelsedagen. Första gången var på hennes 90-årsdag. Dunder Karin var av naturen helt främmande för publicitet och menade att det där med hög ålder inte var något att skriva om och ännu mindre att visa på bild.
Främst genom ”introduktion” från dottern Frida och kanske i viss mån genom att jag var son till Johan Svensson, lyckades det mig att bli betrodd som hennes ”hovfotograf” under dessa år. Ett uppdrag som blev mig ännu kärare, när jag fick veta mina kollegers svårigheter att få ta bilder av henne.
Dunder Karins välvilliga inställning gjorde att man nästan kände sig som en arvtagare till Karl Lärka inom fotokonsten.
Jag brukade, när jag var klar med fotograferingen och den lilla pratstund det alltid blev, säga: ” .. tack för den här gången – vi ses nästa år!” Dunder Karin log sitt stilla leende, och hennes ögon sade mer än ord om den levnadsvisdom hon skaffat sig under sitt långa liv. Hon tog ett år i taget. Det blev ändå till tolv födelsedagar med bilder, innan Dunder Karin stilla somnade in från sin långa arbetsdag. Det påtagliga minne jag har utom bilderna, är ett par av henne egenhändigt stickade strumpor, som jag fick vid ett av tillfällena. En gåva som kändes som en belöning.
Därutöver har jag det minne, som den här artikeln egentligen skulle handla om.
Det gäller alltså långdansen eller ”Långdans från Sollerön”, som den sedan fått heta. Johan Larsson, Gagnef, arbetade under många år med upptecknandet av gamla danser och lekar. Under sina resor runt omkring i Siljanssocknarna hade han fått vetskap om att det skulle finnas en långdans av ålderdomlig karaktär från Sollerön. Uppgifter om steg och fattning saknades, eftersom dansen förmodligen kom ur bruk i samband med att valsen blev populär i dessa bygder i slutet av 1800-talet. Enda möjligheten var att någon åldrig
person skulle kunna beskriva den. Denne ende någon, som kunde komma ifråga, var Dunder Karin, som både själsligt och kroppsligt var vid -en enastående vigör. Genom mina goda ”förbindelser” med Dunder Karin och även beroende på att jag träffat Johan Larsson vid hans besök hos Sollerö Folkdanslag skulle jag försöka hjälpa honom i hans efterforskningar.
Dunder Karin var som alltid reserverad mot ,”ukunå karrär” (1), men efter en -liten förklaring från dottern Fridas sida och kanske i någon mån beroende på mitt sällskap kunde Johan Larsson framföra sitt ärende. Dunder Karins enda egentliga handikapp vid denna ålder, 101 år, var hennes nedsatta hörsel, vilket gjorde det svårt för utomstående att samtala med henne. Frida blev den förmedlande länken.
Dunder Karins ovilja, när det gällde publicitet, kom fram även nu med orden: ”bar int ä bi nå mer ätter så (2).
Så började hon berätta om hur ungdomen träffades och dansade i gårdarna på den tiden. Vid frågan om hur långdansen gick till, svarade hon efter att ha gjort några rörelser med fötterna, där hon satt i stolen:
”Täij, djärd int däm son då ä …” (3)
Johan Larsson förstod inte särskilt bra denna beskrivning på soldmål utan ville ha en mera påtaglig demonstration. Efter diverse övertalningar från Fridas och min sida reser sig Dunder Karin och fattar
våra händer och visar både armfattningen och stegen. Hon tar om det ännu en gång, och Johan Larsson med sin stora erfarenhet från folkdans är helt nöjd.
En tradition lever vidare!
Knappt ett år senare var Dunder Karin död.
Jag kan ännu i minnet känna hennes hands spröda men fasta grepp.
Rune Svensson
1. okända män.
2. Bara det inte blir mer efter så!
3. Ja men dom gjorde ju så här ...!Det hade varit visafton på Musik-museet. Efteråt samlades intresserade till en stunds eftersnack vid en kopp the i en av salarna. I ett hörn satt en ung, tystlåten man och fingrade på några instrument, som han gjort själv. Ett av dem var en stråkharpa, en urmodell till fiolen. Den såg närmast ut som en låda med ”handtag”, och över den var spänd några strängar. Stråken var en bågformig kvist, försedd med tagel. På en av museets väggar hade jag nyss betraktat dess motsvarighet, kommen från Oje i Malung, ett sällsynt fynd i dessa trakter. Den är vanligare i den östliga delen av landet och tros ha sitt ursprung i Estland.
Pojken säger: Ska jag spela Sollerö långdans för dej? – Oh, ja! och den gamla melodin, så som jag kände till den upptecknad efter Reser Anna (f. 1848) letade sig stillsamt ut i salen. Reser Anna hade i sin tur hört den av en gammal och sjuk men mycket anlitad spelman. – Det var som om de ålderdomliga tongångarna ljöde för första gången ur det primitiva instrumentet, och man tänkte: just så måste de ha blivit födda för länge, länge sedan.
Några gäster vid ett bord reser sig, fattar varandras armar och tar några trevande danssteg mellan borden. Snart har de funnit rytmen och gnolar sakta med. Man reser sig en efter en och ansluter sig till dansen, grånade män och långhåriga ”killar”, vördiga damer och unga flickor, ,en ung kubanska och hennes åldriga moder, som med lysande ögon minns gemenskapsdanserna hemifrån. Hela sällskapet
är snart en gnolande, ringlande, dansande orm mellan borden. En obeskrivlig känsla av gemenskap förenar åldrar och kulturer.
Liknande beskrivningar av den rätt nyupptäckta Sollerö-dansen, som så mycket påminner om Färödanserna och har anor ända från medeltiden, har hörts från många delar av vårt avlånga land, både från norr och söder. Hur kommer det sig att den på så kort tid har blivit så levande och uppskattad? – Den kommer som svar på och förstärkning av en känsla av gemenskap, som ibland uppstår.