När började man veta något om Dalarnas forntid? Ett av de första föremålen som sparades till eftervärlden från en gravhög i Dalarna togs upp i Utanmyra på Sollerön så sent som på 1860-talet. Då var det mycket som var okänt om forntiden i vår bygd. Det förhistoriska var en angelägenhet som inte berörde Sollerön, ansågs det. ”Några fornminnen sedan förkristna tiden äro här icke kända….” kunde man läsa i Dalarnas fornminnesförenings årsskrift 1867 om Sophia Magdalena församling (Sollerön).
Länge var spåren från det förflutna suddiga. Någon bär minnet av en verklig händelse med sig framåt i livet, händelsen överförs och blir med tiden tolkad, men så småningom återstår enbart mer eller mindre sannolika sägner och myter. Har sägnen haft många väktare kan den i bästa fall leva vidare. Sägnerna och myterna förklarade det oförklarliga, gav livet mening och band människor samman. Inuti varje samtid har det funnits ett rum för det förflutna.
Innan det arkeologiska detektivarbetet och grävningar i fält på vetenskaplig grund gav oss de svar vi har idag, fanns det många fantasifulla föreställningar om förhistorien.
En vanlig idé under medeltiden var att världen från början varit befolkad av jättar. Under renässansen på 1500-talet ökade intresset för forntiden. Att studera texter var viktigast. Att gräva i jorden för att leta efter fynd och därmed störa moder jord var något man helst skulle undvika. Under 1600- och 1700-talen blev fornforskningen mer organiserad. Göticismen såg den svenska forntiden som den bästa tiden någonsin. Den bibliska historien och nationen kopplades ihop under stormaktstiden. Det var viktigt att hänvisa till en ärorik historia.
Men med tiden vann ett vetenskapligt förhållningssätt. Kunskap skulle grundas på iakttagelser, observationer, källkritik och erfarenheter. Guds roll i historien trängdes undan. Grävandet i fält blev en metod. Den moderna arkeologin utvecklades under 1800-talets andra hälft med utgrävnings- och dokumentationsmetoder som gäller än idag. Industrialiseringen och samhällets utveckling bidrog till forskningens position. Arkeologer och antikvarier anställdes. Samhällets infrastruktur utvecklades och när nya vägar skulle dras eller bostadsområden byggas grävdes många fornlämningar ut.
Det skulle dock dröja innan fysiska spår som upptäckts utanför centralbygderna värderades för det de var.
I Fredrik Reinhold Arosenius sockenbeskrivning av Sollerön från 1866 i ”Beskrifning öfver provinsen Dalarna” nämns spännet av brons som hittades 1862 i ett stenröse i Utanmyra och han berättar att föremålet löstes in av staten. Järnåldersfyndet väckte ingen större uppmärksamhet. 1867 påträffades en ”nätsticka” i Agnmyren, senare daterad till äldre stenålder och omtolkad till en flåkniv.
Arosenius återger också i sin bok bebyggelsesägnen om de första inflyttarna i Moratrakten; det skulle ha varit fiskare från Åhl som slagit nattläger på Sollerön och därefter börjat odla och bebygga ön. Senare drog de sig norrut mot Mora. Bakgrunden till legenden kan vara den att Åhls kyrka var en av de första kyrkorna i Siljansdalen och att folk vallfärdade dit från trakterna runtom. Det fanns också en lokal tradition att Åhl en gång varit öns moderförsamling. Många sägner är knutna till just Åhls kyrka.
Men att Sollerön varit befolkat sedan stenåldern och att en bondekultur var etablerad redan under de första århundradena efter vår tideräknings början är kunskap som belagts av den moderna arkeologin.
I början av 1900 talet fanns det inte längre någon som kände till gravfältens hemligheter på Sollerön. När de första gravfynden gjordes i Utanmyra och Bengtsarvet på 1920-talet bortförklarades de, ända tills ytterligare föremål grävdes fram. Gravrösenas ursprung och skatter omvärderades. Dalarnas historia fick skrivas om.
Vill du läsa mer i Sool–Öen om Solleröns bebyggelse genom tiderna, se Mats Perssons artikel från 1993. Helmer Nilsson har skrivit om fornfynd och sägner på Sollerön i en artikel från 2010.
Bus Gunnel
Källor:
Arkeologi i Dalarna, av Eva Carlsson m.fl. Dalarnas Fornminnes- och Hembygdsförbunds årsbok 2016
På spaning efter det förflutna. En historia om arkeologiskt fältarbete i Sverige 1600-1900 av Ola Wolfhechel Jensen. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 2018