En försommardag 1981 gick Karl Lärka bort efter ett långt och innehållsrikt liv. Kort före sin död besökte han sin kära stuga i Klikten och såg den skira grönskan stå i sin fulla prakt med ängsblommor som kantade tunet. Kaffepannan puttrade över elden i den öppna spisen och han fick höra unga fiolspelmän spela åldriga dalalåtar. Kanske kände Karl då tillfredsställelse över sitt livsverk, kanske kände han ändå otålighet över det långsamma skeendet i vad som låg honom så varmt om hjärtat – Klikten. Sådan var Karl. Han hade föga förståelse för den byråkratiska trögheten, hans konstnärliga temperament krävde omedelbart resultat, – likt en bilds framtoning i hans framkallnings bad.
Även om Karls blick kunde ha stänk av bitterhet i ögonvrån, minns man dock honom som den lågmälde men intensive berättaren. Hans ansikte lystes upp av ett inre förklarat ljus när han ordrikt och välmodulerat
berättade om människor han mött och om fascinerande natur han upplevt. När Karl träffade människor, ägde han förmågan att tränga in bakom den yttre fasaden och när han upplevde naturen, skedde detta med en inlevelse som avslöjade den borne konstnären.
Karls konstnärsskap i fotograferingen kan karaktäriseras som hans berättartalang – lågmält och intensivt. Hans porträtt, bilder av människor i arbete, av fäbodar och natur, talar sitt eget språk, bättre än mångordiga beskrivningar.
Även om Karl Lärka är borta, kommer hans fotografiska material att fortsätta berätta för lyhörda betraktare om våra förfäder och deras levnadsbetingelser.