En ljusröd sandstenshäll
av förnämligt hantverkssnitt
rest i utkanten av kyrkogården.
»Här Hwilar Rättaren m.m.
wälborne så och så
född och död då och då – «
Så ett brett tomrum,
ty här vilar också dottern,
namnlös, ärelös,
ty hon födde, tjugoårig, en dotter,
utan erkänd fader,
– men han var inte ärelös –
Efter sjuttio år av ringaktning och skam
tassade hon på tysta fötter i graven
dömd av sig själv och alla de ärbara,
-för vad?
Nedanför – en liten stenplatta
rak och kantig och ordknapp.
Här vilar hennes dotter
med namn och årtal, som säger intet
om kamp och strävan och ensamhet
– mänskor har så lätt att känna kanterna,
men inte mjukheten – .
Men mellan träden glittrar Siljan,
och solen strör sitt gull
över fattighjon och häradsdomare,
över ärbara och ärelösa,
över Rättare och rättslösa,
hon dömer inte som vi,
– hon bara värmer!
Men låt oss lyssna till stråkdragen
i fugan om tre människoöden
i släktenas långa kedja,
dem bara gräset besjunger – – – .
L.S.