Visan från Utanmyra och skillingtrycken

Dalfolket är och har framför allt varit ett sjungande folk. Frågar man en nutida Sollerö-bo vad av sång och musik, som är typiskt för vår bygd, svarar han: ”Solleröflickorna”, våra på sistone så välsjungande körer, och så ”Visa från Utanmyra”. De fiolspelande flickorna, vår ögon- och öronfröjd, beskrivas bättre av sin ”andlige fader” Johan Svensson. Och ”Visan”, ja, somliga tror bergsäkert, att den härstammar från Utanmyra, andra lika säkert, att den inte har det ringaste med byn att göra. Vad är sanning?

I den form vi känner ”Visan” är det genom Jan Johansson, vår begåvade, tyvärr nu bortgångna musiker med ”jazz på svenska”, d. v. s. gamla folkvisor och låtar i ny form, som specialitet. Att han hittat melodien till ”O, tysta ensamhet” i Nils Anderssons ”Svenska låtar” är obestridligt. Den är ton för ton upptecknad efter Reser Anna i Utanmyra, och om henne står det där:

Reser Anna Larsson, Utanmyra, Sollerön.

Reser Anna är född 1848 och började blåsa horn redan vid 9 års ålder, då hon gick i vall i skogen. Modern sjöng mycket visor och vall-låtar, och från henne stammar nästan alla Reser Annas melodier. Hon deltog i tävlingarna i Gesunda 1906 och i Mora 1907; under sistnämnda år upptecknades de här medde­lade låtarna.

(O.A.) Olof Andersson

Den betoning av första stavelsen i en melism, som är så utmärkande för det gamla sångsättet här i vår bygd, har Jan Johansson mar­kerat ytterligare och därigenom fått en annan stil på visan, den har blivit en blues, och ändå bibehålls atmosfären av stora skogar och ödslighet och låt på vallhorn.

Det var en svår konst att blåsa vallhorn, och tonerna blev svävande, ”blå”, antingen man ämnade det eller inte. Det var kanske därför de grep och förtrollade fantasi och känsla.

”BLUES, en av de äldsta jazzformerna, utförs i långsam 4/4 takt och karakteriseras av en stundom medvetet oren ton­ ansats, ”svävande” ton, – blue notes, blå toner – som under­ stryker musikens ofta starkt melankoliska karaktär. Bluesen är en profan motsvarighet till religiösa negro spirituals.”

(FOCUS)

Men var fick Reser Anna melodien ifrån? – Den hörde till en på 1800-talet mycket sjungen visa: ”O, tysta ensamhet”, och Bond Lina har den uppskriven i sin visbok, en lång visa på åtta verser. För att få veta lite mer om den, kontaktade vi Svenskt Visarkiv, som beredvilligt svarade ungefär så:

O, tysta ensamhet” återgår ursprungligen på en dikt av Olof von Dalin och är en folklig omskrivning av denna. De flesta uppteckningarna har dock sin grund i den version av visan, som trycktes i skillingtryck åtskilliga gånger från slutet av 1700-talet och framåt. Vi har registrerat ett hundratal belägg på visan, de flesta otryckta och svårtillgängliga. Melodierna till visan tillhör i regel samma melodityp. Ur­sprunget till meloditypen är okänt. Den är tidigare belagd från mitten av 1800-talet.

Svenskt Visarkiv

Olof von Dalin var en uppskattad författare och hovskald under mitten av 1700-talet. Han har efterlämnat en rik produktion av bl. a. tillfällighetsdikter och visor. Han tycks ha befunnit sig i ett konstant tillstånd av olycklig kärlek, även om föremålen växlar och än heter Iris, än Cleo eller Malin eller något annat, men det var ju modernt på den tiden. Han skulle vara ganska påfrestande för nuti­da läsare, om han inte också hade en god portion självironi, och många av hans små visor är riktigt njutbara. Så lyder upphovet till vår visa:

OM VANSKAP

Så skall man enslighet i största sällskap finna!
Bland sorg, som ingen vet, sku mina dar försvinna.
Jag tror att is och sten mig möter hvart jag går.
Bland tusen finns ej en, som vänskap rätt förstår.

Ett rent och varsamt vett, en dygd, som ensam blänker,
en mun, som håller ett med allt hvad hjärtat tänker, –
hvar skall jag finna den, som dessa tecknen har?
Jag ser, att vara vän, det är att vara rar *)

Dock, himlar, fastän allt som edra moln försvinner,
blir det dock aldrig kallt, som blott för Iris brinner.
Det är ej blott en brand, som blod och sinnen rör:
det är ett vänskapsband, som slits ej förrn jag dör.

Olof von Dalin

*) Anm. ”rar” = sällsynt.

Dessa melankoliska, trånsjuka dikter var tydligen i tidens smak. Copyrighten var inte uppfunnen än, och man kunde sjunga visorna var, när och hur som helst och även göra om dem, om man ville. ”Vänskapen” utbyttes mot ”kärleken”, och- man skrev av visorna i sina visböcker. Men de hade väl inte fått den spridning de fått, om de inte också tryckts i s. k. skillingtryck, små häften på vanligen 4-8 sidor med två till fyra visor i varje, tryckta på billigt papper. De kunde därför säljas för några skilling, 10-12 öre, och såldes av kringresande gårdsmusikanter och på marknader. Men en tolvskilling var mycket pengar på den tiden, då en grovarbetares lön var en krona om dagen. Därför skrevs visorna av i visböcker, och man skrev av efter varann. Sådana visböcker finns ännu i förvar på sina håll, och de är verkligen en skatt att ta vara på, liksom naturligtvis skiIlingtrycken

Visorna blev på det sättet något av ett lagarbete. Man kunde-göra om visorna efter eget skön, beroende på vilka känslolägen man be­ fann sig i och vilka upplevelser man hade, dock inte mer än att visan kunde sjungas över hela vårt land. – Profana och religiösa texter och melodier blandades. En psalmmelodi kunde spelas som polska, och en visa kunde bli psalm, som t. ex. Sv. ps. 598-599 ”Eja, mitt hjärta, hur innerlig är fröjden”. Och den skillingtrycksvisa, varav här ett par verser återges, sjöngs lämpligen på Trapp Margits melodi till Sv. ps. 591 ”En herrdag i höjden”. – Den första visan i trycket var den ”spinnvisa”, som sjöngs av prosten Godees pigor under spinndagarna och vars melodi återgivits i ”Sool-öen” 1972, liksom även Trapp Margits melodi.

Men hade då inte vår ”Visa från Utanmyra” något för vår trakt och våra vissångerskor säreget? – Jo, jag tycker nog man kan in­ stämma i vad I. Glanzelius skriver om dessa gamla visor på omslaget till LP-skivan: –  ”Visorna har en suggestiv rytm, som är inbyggd i själva melodien. – Där finns en försiktig oregelbundenhet, en för­ dröjning av några toner och ett flimmer av toner, som inte står i reg­lerna. Några vagt förnimbara självsvåldigheter och en dragkamp melIan friskhet och ”blå klanger”. När man sjunger eller spelar vi­ san med Reser Annas egen rytm och ger akt på detta – då ser man framför sig stora, vida skogar och tyst ensamhet och anar svävande toner från tungblåsta vallhorn.