1800-talets kändisar jagade björn i Solleröns skogar

Den mest kände jägaren som jagat björn och andra villebråd i Solleröns skogar är Gustaf Schröder. I denna text har jag dock valt att berätta om två andra kändisar, vars jakter på Sollerön är mindre kända, nämligen kronprins Gustaf och engelsmannen Lewellyn Lloyd. När den förstnämnda jagade björn 1887 var björnen sällsynt, efter att ha jagats hänsynslöst under många år. Lloyds jakt inträffade 48 år tidigare, när björnen ännu var vanlig och sågs som ett stort hot mot fäbodarnas sommarbetande kreatur. Den största skalljakten efter varg och björn i Svensk historia genomfördes vid midsommartid 1856 i Mora socken. Då deltog cirka 3 000 personer och drygt 20 björnar fälldes (Mellquist 1949). I denna jakt deltog varken Schröder eller Lloyd. Den näst största jakten genomfördes mot Vansjöns västra sida, den 11-13 juni 1827 (Lloyd 1831). Lloyd var en av skyttarna i denna jakt där cirka 1500 personer deltog och tre björnar fälldes.

Kronprins Gustafs jakt i mars 1887 utgick ifrån Snöå Bruk.
Först en rättelse angående en artikel med rubriken ”Kungajakten på Solleröskogen 1887-03-09”, som publicerades i Solöen 2022. Där hade jag felaktigt tolkat S-Bruk som Siljansfors Bruk. Det rätta är Snöå Bruk. I artikeln utpekade jag Vådsjön som plats för jakten. Även detta blev fel. Det rätta stället låg mellan Morkarl-Djupsjön och Djupsjöberg inom Sollerö socken (bild 1). Artikeln i Sol-Öen 2022 byggde på en historia i tidskriften Skogvaktaren årgång 1910, där en skogvaktare berättade om hur han hade organiserat en björnjakt för kronprins Gustaf i mars 1887. Kronprinsen var vid tillfället 27 år och blev år 1907 kung av Sverige som Gustaf V.

Nu har jag hittat en artikel i Jägareförbundets Nya Tidskrift från 1887, dvs samma år som jakten genomfördes. Åren 1886-1889 arrangerade Stora Kopparberg och Hofors Bruk några kungajakter på sina marker i Dalarna och Gästrikland, alla ledda av jägmästaren Lars Johan Hallgren. En av dessa jakter var Solleröjakten i mars 1887. Kronprins Gustaf, prinsarna Oscar och Carl samt ett tiotal hovfunktionärer åkte med ett extratåg från Stockholm på måndagskvällen den 7 mars och anlände till Djurås station vid elvatiden nästa förmiddag. Härifrån åkte de i tvåspända hästdroskor med mat-trossen i följe förbi Djurås, Floda och till Björbo, där de åt och bytte hästar. Överallt hade befolkningen gått man ur huset för att hylla de kungliga. Efter sex mils färd från Djurås nådde de klockan sex på aftonen Snöå bruksherrgård i Järna socken, där de åt middag och sov. Klockan fem nästa morgon, den 9 mars, satte de sig i hästdragna slädar för att åka drygt 2 mil till en björnring vid Morkarl-Djupsjöns norra ände. Sjöarna var täckta med glansis, men det fanns ingen snö. Vid Djupsjön väntade 150 man, flera på skridskor, en del utrustade med gevär, andra med yxor (bild 1).

Inspektorerna Grindal och Broberg var jaktledare under överinseende av jägmästare Hallgren, vilken anslutit sig till jaktsällskapet dagen förut. Björnen hade upptäckts av några timmerhuggare 14 dagar innan och ringats vid Djupsjöberg. Ringen var nära en halv mil i omkrets. Sedan skyttarna hade placerats ut gick drevkedjan från den norra delen av ringen och mot sjön. Klockan 11 var ringen knäppt och kl. 11:45 var drevfolket framme hos skyttarna på västra delen av ringen. Just när man trodde att jakten hade misslyckats hördes flera skott från olika skyttar som sköt på björnen. Av det kungliga sällskapet var bara hovstallmästaren Hertig d’Otrante inblandad i skjutandet. Han fick därför äran av att ha skjutit björnen, som var en gammal hona med utnötta tänder.

Klockan 16:30 var sällskapet åter vid Snöå, där en middag intogs. Vid 19-tiden samma kväll påbörjades återresan. Under hela den 6 mil långa vägen till Djurås var byarna upplysta med marschaller och kulörta lyktor. Klockan halv 2 på natten ankom de till Djurås station, varifrån färden med extratåg fortsattes till Borlänge, där en måltid intogs.

Sedan besökte de Domnarvets järnverk med bessemerblåsning, rälsvalsning m.m. och först kl. halv 6 på morgonen kunde jaktsällskapet gå ombord på tåget som anlände till Stockholm kl. 16. Hela utflykten tog tre dygn, från måndag e.m. den 7 mars till torsdag e.m. den 10 mars (A.P-H. 1887).

Bild 1. Karta över det område där kronprins Gustaf (senare Gustaf V)
jagade björn den 9 mars 1887.
Lantmäteriets webbkarta bearbetad av Christer Karlsson 2024-02-18.w

Lloyds björnjakter i Solleröskogen 1839

Engelsmannen Llewellyn Lloyd (1792-1876) kom troligen i december 1823 för första gången i kontakt med hovjägmästare Herman Falk i Värmland, och fick redan i sin första jakt med Falk fälla en björn. Lloyd vistades mycket i Värmland under åren 1824-1830. År 1826 bosatte han sig på bondgården Stjern i närheten av Falks hem Risäter. Under åren 1825-1831 blev Lloyd far till fyra barn, varav tre med Brita Caisa Andersdotter (1804-1892). Mest känd av barnen med Brita Caisa var Charles John Anderson (1828-1867), som blev världsberömd utforskare av Okavangofloden och sjön Ngami i Namibia. Lloyd flyttade senare till Rånnum i Vänersborg, där han bodde resten av sitt liv. Lloyd och Gustaf Schröder är 1800-talets två mest kända jägare. De är också båda kända för att i sina böcker ha beskrivit livet och naturen under 1800-talet, båda med Värmland och Dalarna i centrum.

Under vårvintern 1839 vistades björnjägarna Lloyd och Elg i Gäddtjärnbergs fäbod på Solleröskogen, där de fällde fyra björnar. Berättelsen finns nedtecknad av Lloyd (1855). Lloyd nämner inte Gäddtjärnberg vid namn utan kallar det ett ”obebodt fäboställe beläget i vilda skogen några fjerdingsväg öster om Gävunda”. Att det verkligen är Gäddtjärnberg som avses bekräftas av Gustaf Schröder i boken Strövtåg i jaktmarkerna, kapitlet Vid Gjörsjöstugan. Här berättar Schröder att han hösten 1865 passerade Gäddtjärnberg och gjorde följande reflexion: ”Jag satte mig på en sten och betraktade begrundande den mig omgivande nästan ändlösa vildmarken, som för mig var klassisk, ty här på berget hade Lloyd för inemot ett halvt sekel sedan bott, härifrån hade han genomvandrat nejden, och här hade han gjort flera lyckliga jakter”. Det som Schröder beskriver som inemot ett halvt sekel var i själva verket 26 år.

Bild 2. Lloyd åkte 33 mil med häst och släde, samt två hundar, från sitt hem i Rånnum upp till Brunberget. Därifrån åkte Lloyd och Elg cirka 10 mil skidor till Gäddtjärnberg. Loyd bodde i närheten av Risäter utanför Uddeholm innan han flyttade till Rånnum. Lantmäteriets webkarta bearbetad av Christer Karlsson 2024-02-18.

Under vintern 1838-1839 åkte Lloyd upp till sina gamla jaktmarker i Värmland, och gästade björnjägare Elg i Brunberget, Tiomilaskogen mellan Ekshärad och Malung (bild 2). Där sköt de en björn vid Näsberget. Efter några dagars jakt på hare, tjäder, orre och ripa i Brunbergets närhet fick Lloyd höra talas om en stor björn som hade jagats och sårats på gränsen mellan Solleröns och Venjans södra utskogar. De tog då skidorna och hundarna och åkte de cirka 10 milen norrut till Gävunda, via Malung, Öje och Johannisholm, medan häst och släde lämnades i Brunberget. Gävunda ligger vid Vanåns östra strand, mitt emot Siknäs, där Gustaf Schröder senare bosatte sig. Här träffade de männen som hade jagat den eftersökta björnen. Lloyd och Elg tog med sig potatis och bröd och åkte sedan upp till den obebodda fäboden Gäddtjärnberg, som blev deras högkvarter under jakten. Efter några dagars letande i meterdjup nysnö stötte de på ett ide, där de sköt en hona och två ungar, sedan Elg med en lång käpp väckt björnarna.

Bild 3. Björnens utdrivande ur idet i Gäddtjärnberg.
Litografi i färgtryck (Thomas Wingates i Lloyd 1855)

Den stora björnhannen hittades först någon vecka senare, sedan de två jägarna genomsökt skogarna ända fram till Siljan. Björnen hade sitt ide under flera stora vindfällen. Återigen fick Elg med en käpp väcka björnen, som sköts av Lloyd (bild 3). När man flådde björnen visade det sig att det var den björn som hade skadeskjutits av andra jägare tidigare under vintern. När Lloyd och Elg slutligen kunde börja sin återfärd till sina respektive hem hade det hunnit bli april, och hemfärden blev svår p.g.a. töväder med översvämningar som följd.

Christer Karlsson

Referenser

  • Schröder, G. 2019. Strövtåg i jaktmarkerna. Kapitlet: Vid Gjörsjöstugan. ISBN 91-87201-26-4. Första utgåvan kom 1901 och hade titeln ”Ströfverier i jagtmarkerna”.
  • A.P-H. 1887. Björnjagten vid Snöå. Jägareförbundets Nya Tidskrift. Lloyd, L. 1855. Ett tjuguårigt vistande i Skandinavien, kapitel XX, Förra Delen
  • Lloyd, L. 1831. Field Sports in the North of Europe 1827-28.
  • Mellquist, S. A. 1949. Jakten i Dalarna. I ”Natur i Dalarna”.