Då sommarkvällarna är varma kan det hända att jag sitter med ett glas vin på min altan här i Gruddbo. Ibland händer det att jag hör svaga dragspelstoner från Hans nedanför vägen. Andra gånger några slingor hårdrock från Erik. Men vissa kvällar tycker jag att jag kan höra dem, som ekon från en annan tid. Långt borta men bara tvärs över vägen.
1840 hade uppsyningsmännen i Gruddbo fått nog! De skulle ju faktiskt hålla koll på moralen i byn. Vem är det som inte går på gudstjänsten? Vem svär eller röker för mycket? Vem slåss och super? Bakom ryggen kallades de för prästkravilär eftersom de skvallrade för prästen, men de var underställda kyrkorådet och de gjorde bara sin plikt. Men nu var det nog! Karin skrålade och skränade och levde rullan både hemma och ute på byn. Hon var absolut både osedlig och oordentlig. Och den stackars maken Mats, ofärdig och så tålmodig, att han orkade. Det fanns inget annat val, nu skulle Karin anmälas till kyrkorådet!
I kyrkorådet bestämdes det så äntligen att Karin skulle beläggas med vite på 32 Shilling Banco som kyrkan och de fattiga skulle dela på. Hon kallades till kyrkorådet gång på gång och man höjde bötesbeloppet, men Karin dök inte upp. Kronobetjäningen fick till slut hämta henne och så tilltalades hon för fylleri. Nu skulle hon få sitt straff! Men så blev det inte! Hon försvann spårlöst och trots efterlysning visste ingen var hon fanns.
Stackars Mats fick fattighjälp i form av spannmål och säd. Då han dog i lunginflammation 1843, tre år efter det att Karin försvunnit, visste man varken om hon levde eller var död. Om Mats sades att han uppfört sig gott, kämpat med sorg och motgångar, men burit sitt kors med undergivenhet och tålamod.
Mats och Karin hade en son som var åtta år då pappan dog. Pojken fick flytta in till sin morbror och sina kusiner Tråmbu Jöns och Marita. Tre år senare kom helt plötsligt Karin tillbaka och bildade ett eget hushåll tillsammans med sonen Olof. Då Olof var 21 år gammal, gifte han sig med sin kusin Marita. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar? Nej, så blev det inte. Karin lämnade familjen igen 1860. Troligtvis försvann hon till Mora och dog där.
Olof och Marita fick tre barn tillsammans. Deras dotter Anna, som föddes 1857, beskrevs som lösaktig. 1884 födde hon sitt första oäkta barn, en son som dog då han var fyra år gammal. Sedan föddes min morfar. Min snälle, snälle morfar. Även han oäkta. På dopdagen antecknade Anna honom som sitt eget barn. Det finns inga anteckningar varken i födelseeller dopbok, eller i de tillägg som finns till dessa böcker, om vem fadern kan vara. Anna fick fler oäkta barn. Hon lämnade Sollerön för Mora och kockade åt flottarlag i Mora-Noret. Min morfar Johan rymde från henne och det fylleri som pågick i hemmet och växte upp i Gruddbo på Sollerön.
De där varma sommarkvällarna då jag sitter på min altan händer det att jag nästan kan se Karin stöka omkring, höra hennes stackars Mats sucka eller Olof och Marita oja sig över sin Anna. Vilka drömmar hade mina förfäder? Kunde de kosta på sig att ha drömmar överhuvudtaget? Men så hör jag rockslingan eller dragspelet och då tänker jag på min morfar.
Min snälle, snälle äkta morfar.
Rigmor Johansson
Olof och Marita och dottern Anna bodde på gården Gruddbo 27, nummer 9 på kartan.
Kartan, ritad av Margit Andersson, är från Sool-Öen 1985.