Jordbruksrevolutioner i Sollerö socken del 2

II. Ny teknik och ett modernare samhälle påverkar jordbruket


Kornåker (med kvarlämnade odlingsrösen) vid Utanmyra, juli 2023

Till följd av stor befolkningsökning i Sverige under 1800-talet blev det nödvändigt att kraftigt förbättra landets livsmedelsförsörjning. Jordbruket måste därför moderniseras för att ge högre skördar. Detta krävde ny kunskap hos bönderna. Kungl. Maj:t hjälpte till genom att förorda inrättandet av s.k. hushållningssällskap länsvis. Kopparbergs läns hushållningssällskap bildades 1850. Hushållningssällskapen var ett slags lantbrukarföreningar, som gav råd och utvecklingsbidrag till bönderna. Sällskapen anställde kringresande instruktörer (s.k. vandringsrättare). Solleröns bönder reste själva ut i landet och fick säkert idéer till ett modernare jordbruk. Exempelvis for en soldbo till Falun på 1880-talet och köpte en modern gjutjärnsplog till sin gård. Lokalt fanns det människor som förespråkade nya metoder. Så var det även på Sollerön, där kyrkoherde Carl Brynolf Godée på 1860-talet bidrog till ökade höskördar genom att tillhandahålla frö till anläggning av slåttervallar. Redan omkring sekelskiftet 1800 introducerade Sollerö-prästen Henric Ericsson potatisodling. Vidare skapades ny åkermark. På Sollerön skedde detta bl.a. genom uppodling av hackslogar och utdikning av sankmarker. På flera vis omdanades således jordbruket i Sollerö socken, vilket tillsammans med samhällsutvecklingen kom att påtagligt förändra livsmedelsförsörjningen samt bygden och odlingslandskapet.

Nya, revolutionerande odlingsmetoder införs, med början under 1800-talets senare del

Storskiftet, som genomfördes i Sollerö socken 1839-44, blev som på andra håll en vändpunkt i utvecklingen. Detta, liksom andra skiftesreformer i landet, genomfördes för att samla vars och ens ägor till större enheter. Detta lade grunden för moderniseringar av jordbruket. Ett sådant banbrytande framsteg var att växelbruk infördes, genom att man började odla vall (främst rödklöver i blandning med gräset timotej) till hö på åkern några år och sedan stråsäd i två-tre år. Klöverodling infördes troligen på Sollerön med början på 1860-talet, även om jag inte kan finna belägg i litteraturen. Genom klöverns kvävefixerande förmåga kunde man börja avhjälpa bristen på växtnäringsämnet kväve. Rhizobiumbakterier i knölar på klöverns rötter binder luftens kväve. Detta kommer även gräset i vallen till godo. Gräs kräver mycket kväve för god tillväxt. Genom klöverns kvävefixering steg höskördarna. Fodervärdet blev högre genom ökat proteininnehåll. Sådana s.k. klövergräsvallar har en efterverkan som förbättrar skörden av den stråsäd som odlas efter vallåren. Vallväxter är vidare skarpa konkurrenter till ogräs såsom kvickrot och tistlar, vilket blev till fördel för den efterföljande stråsäden. Den stallgödsel som man fick av höet från vallodlingen tillfördes stråsäden i växtföljden. Växelbruket medförde, att man vid tiden för första världskriget odlade vall på 49 procent samt stråsäd, potatis m.m. på 51 procent av åkerarealen inom Sollerö socken. På 1930-talet innebar det nya odlingssystemet, att man först odlade vall i tre-fyra år (ofta dock längre). Därefter följde stråsäd i två-tre år: havre, korn (eller potatis) och till sist åter korn, i vilket man sådde in vallfrö för att påbörja ett nytt växtföljdsomlopp. Säden användes till bröd, gröt m.m.

På Sollerön medförde detta växelbruk bl.a. så goda höskördar, att man började överge skogsbetet och de svagt avkastande, avlägsna slogmarkerna på Soldskogen. Produktionen av vinterfoder kunde alltså flyttas från ängsmark till åker. Långfäbodarna började läggas ned. Under 1900-talets första årtionden lades även stora delar av slogmarkerna på själva Sollerön ned och blev skog, men de bästa odlades upp (se nedan). Betesmark saknades i stort sett på själva Sollerön, men med vallodling på åker kunde man hålla djuren hemma på ön under en ökad del av året. Detta gällde även i hemfäbodarna, där det ju också fanns åkermark. Om djuren då hölls inne i fjosä (fähuset) och utfodrades där, tillvaratogs mer stallgödsel än vid skogsbete. Denna gödsel kunde sedan som nämnts ges till stråsädesgrödorna i växtföljden.

År 1917 hade gårdarna i socknen i medeltal endast 2,8 ha åker, och bara 5 procent av dem hade 5 ha eller mer. Mer åker behövdes verkligen. De nämnda framstegen i själva åkerbruket gjorde det lönande att odla upp stora delar av hackslogarna och andra slogmarker på ön och i hemfäbodarna. Det mesta av slåttermarkerna på Rannmyren och Kulånisänget på södra Sollerön odlades upp och bidrog en hel del till utvidgning av åkerarealen. Det var sankt där. Man genomförde därför utdikningar från omkring 1870 och framåt med statsstöd och med hjälp av länets lantbruksingenjör, då s.k. kronodiken grävdes.

Nedlagd slåtteräng på Sollerön: den tidigare Roteslog-myrens sydöstra del, sedd från landsvägen till Gesunda i april 2023.
Jämför med bild från 1930-talet i del 1! Kanalen på fotot grävdes när hela myren invallades för uppodling.
Nu är hela området igenvuxet, inkl. äldre åkermark. Foto: Torbjörn Nääs.

Det är viktigt att stallgödsel lagras på sådant sätt, att kväveförluster genom ammoniakavdunstning från urinen motverkas. För detta använde man torv från myrar som strömedel i ladugårdarna. Torvströ bestående av vitmossa (Sphagnum-torv) kan absorbera mycket vätska från gödseln och har lågt pH-värde. Det senare gör att urinens ammoniak övergår till ammonium, som grödorna lätt kan utnyttja som kvävekälla. Soldborna bröt torv bl.a. på myrarna på västra Sollerön och lät den torka där i öppna torkställningar med tak (muså-åjs).

Muså-åjs (”mosshus”) för torkning av mosstorv vid Byrtjärnmyren, där Solleröns golfbana senare anlades.
Torven användes som strö i ladugårdarna. Bild från ”Gruddboboken”, 1938.

Med tillräcklig mängd stallgödsel och/eller fabriksframställd minralgödsel, innehållande behövliga växtnäringsämnen (främst kväve, fosfor och kalium), kan man uppnå höga skördenivåer. Mineralgödsel började sakteliga att användas i Sverige omkring sekelskiftet 1900 och de första årtiondena därefter, men detta var främst i slättbygderna i södra Sverige, t.ex. vid sockerbetsodling. I Dalarna såldes visserligen mineralgödsel redan omkring sekelskiftet, men förbrukningen blev obetydlig fram till andra världskriget. Detta tyder på att bara ett mindre antal dalagårdar då använde sådan gödsel. Även Solleröns bönder kan ha köpt mineralgödsel i mindre utsträckning före andra världskriget, men det dröjde nog till något årtionde efter kriget, innan användningen blev allmän i socknen.

Jordbrukets mekanisering

Nya, effektivare jordbruksredskap såsom bättre plogar (av stål och med glatt vändskiva), bättre harvar, modernare vältar (med järnringar istället för en trästock) och såmaskiner infördes så småningom, vilket tillsammans med renare och bättre utsäde ledde till förbättrad grödutveckling. I dessa förändringar ingick dels moderniseringar av tidigare använda redskap och dels nya uppfinningar. Exempel på de förra var plogar som kunde plöja djupare (till minst 20 cm), så att matjordslagret fördjupades. Detta förbättrade grödornas vattenoch växtnäringstillgång. Exempel på de senare var hästdragen slåttermaskin och släpräfsa vid höbärgningen på åkrarna (lindorna), medan man på hackslogarna och slåttermyrarna tidigare haft ett tidskrävande arbete med att slå magert gräs med lie och att räfsa för hand. En annan nymodighet var radsåningsmaskiner, som började användas i Dalarna på 1860-talet. De ersatte sådd för hand med såskäppa, varpå utsädet måste myllas med harv. Såmaskinerna placerade utsädet jämnt i rader och på ett lämpligt djup i marken, vilket gav jämnare uppkomst. Omkring 1915 började stallgödselspridare införas i Sollerö socken. Dessförinnan körde man ut gödseln i högar på åkrarna, varefter det blev ett tungt arbete att sprida ut den med grep. På Sollerön började under 1950-talet ombyggda bilar (epatraktorer) ersätta hästar, t.ex. vid hemkörning av hö. Själv minns jag den troligen första, egentliga traktorn i Utanmyra i början av 1950-talet.

En hästdragen plog från 1900-talets början, med vändskiva
för att effektivt vända ned plogtiltan och därmed mylla ned och täcka ogräs, halm m.m.

De nämnda nya maskinerna och redskapen var naturligtvis bara de första stegen mot ett mekaniserat, arbetsbesparande jordbruk. På 1930-talet lär det ha tagit ca fyra timmar att slå en linda på 0,5 ha med hästdragen slåttermaskin, medan det med dagens  stora  maskiner enligt uppgift bara tar 10-15 minuter. Vidare har äldre såmaskiner ersatts av bredare varianter, som också utför flera arbetsmoment samtidigt. Exempelvis är det nu vanligt i Sverige med såmaskiner, som i en enda körning harvar, sår och gödslar samt till sist trycker till marken med s.k. packarhjul (istället för vält). En variant av sådana maskiner tycks nu finnas på Sollerön.

Konsekvenser av jordbrukets modernisering

Moderniseringen av jordbruket, som ju bl.a. innebar vallodling på åker och generellt ökade skördar, minskade som framgått efter hand behovet av skogsbete vid fäbodarna samt av hö från slogmarker på fastlandet och Sollerön. Följden blev att till 1917 hade långfäbodarna på Soldskogen i de flesta fall upphört att användas (Frödin, 1925), även om man ett antal år fortsatte att bärga hö på täkten vid husen. I mellanfäbodarna användes bara hälften av stugorna 1917. Hemfäbodarna, som ju låg närmast Sollerön, var dock ännu intakta. Gesunda och Ryssa började från slutet av 1800-talet att omvandlas till byar med fast bosättning året runt. Ännu på 1930-talet användes dock åtminstone Gesunda delvis som fäbod. I Rossberg lär man ha upphört med djuren på 1930-talet och i Mångberg på 1940-talet. I Lövberg ska man ha slutat med djuren 1949. År 1958 återstod bara tre, delvis använda fäbodar: Mångberg, Björka och Södra Flenarna. I sistnämnda fäbod höll man visst djur ända till 1981.

Trots nedläggningen av de mer avlägsna fäbodarna kunde man 1917-18 uppföda och hålla ett förvånansvärt stort antal husdjur i socknen. På inalles 342 gårdar hade man då 227 hästar, 678 kor (2,4 per koägare), 381 kalvar, 1013 får och 56 getter. Det var lika många hästar och nötkreatur som vid storskiftet men betydligt färre får och getter. Befolkningen i Sollerö socken levde då och fram till andra världskriget i stort sett på livsmedel från det egna jordbruket, även om skogsarbete och annat lönearbete bidrog till inkomsterna. Åkrarna producerade dels spannmål och potatis åt folket och dels foder till husdjuren som man levde av. Det måste i hög grad ha varit förbättringar av avkastningen från åkermarken på ön och i hemfäbodarna som gjorde detta möjligt. Till detta bidrog, att man som nämnts alltmer slutade hålla getter och får. På så sätt räckte fodret bättre till korna. En av orsakerna till att man avvecklade fåren och getterna var, att efterfrågan kraftigt minskade på produkterna från dessa djur (såsom hudar och textilier), t.ex. när textilindustrin kom med billiga varor av ylle och bomull.

När korna hölls hemma på gården på ön året runt, fick man jämnare tillgång till färsk mjölk, särskilt på sommaren. Det blev vidare möjligt att sälja överskottet av mjölk till mejeri, istället för att själv behöva göra ost och smör såsom i fäbodarna. År 1900 fanns det 63 större och mindre mejerier i Dalarna, numera ett enda stormejeri. I Dalarna, liksom i andra landsdelar, bildades frivilliga s.k. kontrollföreningar (för ”kokontroll”) vid 1900-talets början, vars kontrollassistenter (alt. lantbrukarna själva) mätte varje kos mjölkmängd och tog mjölkprov för fetthaltsbestämning på de anslutna gårdarna. Detta blev en grund till rådgivning för förbättrad utfodring och avel, vilket ledde till större kor och ökad mjölkavkastning per ko. Vid 1900-talets början producerade de dåtida små korna i Dalarna i medeltal bara 1300 kg mjölk per ko och år (i Sollerö socken ca 1000 kg). Detta berodde nog delvis på skogsbetet. ”Kokontrollen” medverkade till att de anslutna kornas produktion steg till närmare 8400 kg mjölk per år som medeltal för hela landet 1999, och på enskilda gårdar mycket mer. De svenska korna producerade 2022 i medeltal närmare 11000 kg mjölk per ko och år. Deras överförstorade juver mjölkas nu på många gårdar av en robot. Man kan få tycka, att de fritt betande korna vid en fäbod, t.ex. på Soldskogen, omkring sekelskiftet 1900 i mycket hade ett bättre liv där än sina nutida efterföljare här i landet.

Inverkan av samhällets förändringar

Vid sekelskiftet 1900 försörjde sig 80-97 procent av befolkningen på jordbruk i socknarna omkring Siljan. Men sakteliga började nya försörjningsmöjligheter komma. Inom Sollerö socken uppstod arbete i byarnas livsmedelsaffärer, inom hantverk (snickare, målare, elektriker osv.), transport (Erlandssons bussar) och industri (sågverk i Gesunda och snickerifabrik på ön) m.m. Från början av 1900-talet till omkring andra världskriget torde dock arbete i Mora inte ha haft så stor betydelse för soldbornas försörjning. Man måste ju kunna pendla dagligen till arbetet där. Möjligheter att lätt komma till Mora uppstod ca 1942, då en träbro för cyklar och motorcyklar över Sundet blev klar. År 1959 tillkom den nya, breda landsvägen mellan Sollerön och Mora. Genom arbete bl.a. i Mora blev det nu möjligt för soldborna i allmänhet att försörja sig utan eget jordbruk och således upphöra med detta. Tillgång till bil och buss medförde samma utveckling i Gesunda och Ryssa. Samtidigt sökte sig yngre soldbor alltmer till andra orter för arbete eller studier.

Resultatet av allt detta blev att man allt mer upphörde med jordbruket, med början efter andra världskriget. Laga skiftet på 1940till 1960-talet kunde knappast hindra detta. Sedan följde igenväxning av det öppna landskapets perifera delar på ön och på fastlandet. Det var givetvis svårt att omvandla de små gårdarna, med få hektar åkermark och med byggnader anpassade för oftast 2-4 kor, till brukningsenheter med t.ex. större mjölkkobesättningar. Under några årtionden fanns det dock några sådana mjölkgårdar på Sollerön. Mjölkproduktionen i socknen upphörde emellertid helt några år före 2010. I Gesunda och Ryssa bedrivs inget egentligt jordbruk numera, ej heller i hemfäbodarna Mångberg, Björka och Åsen.

Sentida förändringar av odlingslandskapet

Inom landets slättbygder domineras åkermarken numera av storskalig stråsädesodling. Man har nästan helt slutat att hålla kor och har då upphört med att odla vall på åkrarna och att använda betesmarkerna, som fått växa igen. Mestadels återstår därmed bara två s.k. landskapselement: brukad åkerjord (med säd) och skog. Detta har medfört försämrad biologisk mångfald. Sollerön avviker från denna utveckling, även sedan man slutat med mjölkkor. Nästan all stråsädesodling har nu upphört. Man behöver inte längre säd som kraftfoder till mjölkkor. Odling av säd kräver en dyr maskinpark. Istället domineras åkermarken på Sollerön av gräsvallar för olika ändamål, vilket gynnar den biologiska mångfalden. En viktig förklaring är att vissa bönder övergått till att hålla köttdjur (dvs. nötkreatur) eller får på bete på åkermark. Alla fritidshästar behöver beteshagar. Dessutom fordras åker med slåttervall för vinterfoder till alla dessa husdjur. Där man inte har djur, slår många soldbor gräset på sina fält för att motverka igenväxning till slyskog. Vidare arrenderar aktiva jordbrukare mark, som andra inte längre brukar. Hittills har odlingslandskapet på Sollerön därför förblivit övervägande öppet, även om sämre åkermark lagts ned. Allt detta utgör s.k. samhällstjänster, som bl.a. bidrar till trivsel och gynnar besöksnäringen.

Köttdjur och får ger miljövänlig drift genom att odlingen inte behöver vara så intensiv. Utlakningen av växtnäringsämnen blir normalt liten vid vallodling. Köttdjur och får klarar sig med bete under sommarhalvåret och i stort sett på grovfoder från slåttervall resten av året. Dessa vallar får ofta ligga många år, innan de eventuellt plöjs upp. Med åren kommer då allt fler vilda växtslag (t.ex. rödven, ängsklocka och ängssyra) in från omgivningen, vilket ökar den biologiska mångfalden, dock aldrig till den nivå som förr rådde på hackslogarna. Komockorna på betesvallarna bidrar till mångfalden genom insekter som lever av träcken.

Samtidigt som man förr skördade vallhö på åkrarna, slog man oftast gräset på intilliggande åkerkanter och vägslänter med lie.

Bjärsåkern vid kapellplatsen, med vikingatida gravrösen. Lundgärde längre bort. Det stora ”Vepröset” ses nedtill t.v. Åkerområdet har bl.a. använts som betesmark för köttdjur. Betesdriften här samt på andra håll på Sollerön har hittills bidragit till att odlings- och kulturlandskapet förblivit öppet. Foto: Torbjörn Nääs, juni 2022.

Denna slåtter bidrog till att hålla odlingslandskapet mer öppet och att främja en rik flora. Men sådant tillhör det förflutna överallt i landet. Gräset får stå kvar och blir frodigare med åren genom ökad växtnäringstillgång via atmosfäriskt nedfall av kväve och vittring i marken. Lägre växter klarar då inte konkurrensen med de högre, utan dör ut. Själv har jag sett ängsnejlika och majviva försvinna i närheten av Mågsbudär på Sollerön. Man finner nog inte heller kattfot numera.

Det var länge sedan hackslogarna övergavs. Det vore dock angeläget att återskapa den biologiska mångfald som fanns på dem samt på slagna åkeroch vägkanter. Jag föreslår därför att en hackslog anläggs som kulturminne på Sollerön. Förslagsvis kunde denna skapas inom eller intill naturreservatet i Klikten. Där finns det ännu örtrik, lövängsliknande mark, som nu dessvärre hotar att växa igen med sly. Ett annat förslag är att var och en, som äger mark med åkerkanter och skogsbryn, slår gräset på några sådana ställen för att gynna flora och fauna. Slå när örterna satt frö på sensommaren, helst med lie eller slåtterbalk, och räfsa bort det avslagna gräset! Motorgräsklippare skulle här ge ett förödande resultat med avseende på den biologiska mångfalden.

Tack!

Jag tackar Mats Wik, Utanmyra, för granskning av texten till del I och II samt för värdefulla synpunkter. Mina besök sedan 1950-talet bl.a. i Gladgården i Utanmyra har gett mig kunskaper om det äldre jordbruket på Sollerön. Vidare tackar jag Torbjörn Nääs för foton, som jag själv inte skulle ha kunnat ta.

Börje Lindén

Litteraturförteckning

  • Frödin, J. 1925. Siljansområdets fäbodbygd. Skrifter utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund, nr 5, 325 s.
  • Gruddbo på Sollerön, en byundersökning (”Gruddboboken”). Red.: Berg, G. och Svensson, S., Nordiska Museets Handlingar, nr 9, Bokförlagsaktiebolaget Thule, Stockholm 1938, 583 s.
  • Montelius, S. 1983. Fäbodväsendets storhet och undergång. Sool-Öen 1983, Sollerö hembygds-förening, s. 5-17.
  • Sterner Jonsson, L. 1983. Fäbod i omvandling. II. På gamla fäbodstigar. Sool-Öen 1983, Sollerö hembygdsförening, s. 84-90.
  • Åkesson, B. G. 2023. Sollerön – egen församling i 235 år – Sollerö hembygdsförening (sollero-hembygd.se)
  • Örjangård, S. 1951. Jordbruket i Dalarna under 100 år. Kopparbergs läns hushållningssällskap 1850-1950. Falun, 360 s

Se del 1 här: Jordbruksrevolutioner i Sollerö socken del 1 – Sollerö hembygdsförening (sollero-hembygd.se)